Appen skickar oss först till Innerstadens kyrkogård. En vacker kyrkorgård, kanske särskilt under hösten på trädens färger skiftar.
De senaste åren har det kommit flera olika varianter som får oss att lämna soffan och ge oss ut på äventyr. Geocaching, en form av skattjakt, har blivit populärt och många har hittat till orienteringsbaserade Hittaut.
Nu finns även appen Randonautica som blev snabbt populär när dess användare började sprida sina äventyr på det sociala nätverket Tik Tok. Poängen med appen är att användaren ska upptäcka nya platser i sin närhet, platser man kanske aldrig tänkt på och aldrig funderat på att besöka.
Platserna är mer eller mindre slumpmässigt utvalda av appen. Rekommendationen är att inte åka iväg ensam eftersom, ska det visa sig, mitt vad det är ska man bege sig till skogs.
Vi beslöt oss för att testa appen och se Luleå ur nya ögon.
Fyllda av livsglädje tar vi oss an appens första stopp som är...döden. Närmare bestämt Innerstadens kyrkogård som slog upp portarna, eller kanske stängde kistlock, redan 1876. En plats många Luleåbor ser varje dag men hur många har egentligen gått in och kikat hur det ser ut?
Det borde fler göra – för det är en fantastiskt vacker plats. Alla höstfärgerna är representerade på träden i kombination av besmyckade gravar, inte sällan stora familjegravar av äldre variant. Någon död plats är det absolut inte.
När jag och fotografen Elisabeth Hedman hittat vår koordinat på kyrkogården stöter vi på Ann-Britt Malkan som gör fint på sin mor och fars grav.
– Det är fridfullt här. Jag påtar på med graven och lyssnar på klassisk musik samtidigt, säger hon.
Ann-Britt Malkan gör fint på sina föräldraras gravar. Med klassisk musik i lurarna i den vackra miljön ger det en fridfull upplevelse.
Vår koordinat har lett oss till en övergiven grav. Det går knappt att se bokstäverna på stenen och en liten skylt om att gravrätten har återgått sitter nedstucken bredvid stenen.
Det är lätt att fastna vid de gamla gravstenarna. Snart är kyrkogården 150 år gammal och det märks på vissa gravar. Högtidliga titlar på avlidna personer ger en liten insyn i personens liv och sätter fart på fantasin.
– Det är fascinerande att titta på gravarna. Jag tycker det är lite synd att man inte längre skriver ut vad man jobbat med. Jag funderar på om jag ska göra det själv, säger Ann-Britt Malkan och skrattar.
Vi lämnar kyrkogården med en bra känsla.
Nästa plats appen skickar oss till ligger i närheten av Rutviksnäset, närmare bestämt vid en liten sjö. Jag ser direkt på kartan att även det här är en plats jag aldrig besökt. Vi börjar båda känna att det finns något väldigt lockande i att upptäcka nya platser i sin hemstad och då är det inte så dumt att få lite hjälp att bryta sina gamla mönster.
I Näset finns ett tiotal hushåll och det är en blandning av gamla och nya hus. Just i dag är det plattläggning som står på schemat för Henrik Gunnarfeldt och hans pappa Björn.
Henrik Gunnarfeldt visar en bild på tjärnen dit appen ska leda oss. Det händer att de åker till den grunda tjärnen och åker skridskor eftersom den fryser tidigt.
I Rutviksnäset finns hästar, stora som små. De oväntade besökarna från media fick en hel del nyfikna blickar.
– Många säger faktiskt att "här har jag aldrig varit" när de kommer hit, säger Näsetbon Henrik Gunnarfeldt som trivs bra i byn.
Vi har stannat till för att fråga om vägen till sjön. Medan vi pratar hörs en felkalibrerad tupp gala, klockan är ju för bövelen tio på förmiddagen, och runt om oss finns fina hus, ängar med strosande hästar och skogen nästgårds.
Det visar sig att Henrik Gunnarfeldt har koll på den lilla sjö vi ska till. Det handlar om Bodtjärnen, en grund tjärn där han och hans barn brukar åka skridskor eftersom den fryser tidigt.
Vi lämnar Henrik Gunnarfeldt och hans pappa Björn som hjälper till med dagens uppdrag, plattläggning.
Och på tal om björn.
– Det finns björn här. Jag träffade på två stycken för något år sedan, säger Arne Johansson som promenerar på en väg bredvid Bodtjärnen dit vi nu nästan tagit oss.
Arne Johansson.
Arne Johansson promenerar ofta på sina marker i närheten av Rutviksnäset.
Han äger mark i området.
– Det är väldigt fint häruppe. Härliga naturområden, säger han.
En bit från platsen finns en bäck som är helt översvämmad. Orsaken är att en bäver valt att dämma upp vattendraget.
Om vi nu ska ramla över något djur i jakten på vår koordinat så medger vi att vi föredrar bäver i stället för björn. Logiken säger att det är lättare att ta ett nacksving på en bäver. Vi pratar därför lite ovanligt högt och lever om lite så där överdrivet mycket för att slippa bli uppäten på arbetstid och med mobil i hand. Det finns vackrare sätt att lämna denna värld.
För några år sedan mötte Arne Johansson två björnar på sin promenad.
Men omgivningarna är just vackra. Vid Bodtjärnen ligger det dimma över det stilla vattnet. Runt tjärnen är det myrmark och inte helt lätt att ta sig fram men vi ska en bit in i skogen, vad som nu kan finnas där egentligen, och vi börjar tro att appen bara leder oss till en plats utan mål.
Men se där, vid vår koordinat hittar vi ett gammalt jakttorn. Uppe i tornet finns en stålpall som inte assisterat en jaktröv på många, många år. Sitsen har nämligen förmultnat. Hur appen hittade detta torn kommer vi nog aldrig förstå.
Appen Randonautica leder oss rakt ut i skogen. Här kan det väl inte finnas någonting att se? Förutom fin natur, givetvis.
Bodtjärnen vid Rutviksnäset går alldeles utmärkt att använda som skridskobana när den frusit till, något den snabbt gör eftersom den är grund och inte vindutsatt.
Ett öde jakttorn i skogen, det var dit appen ledde oss. Uppe i tornet finns en enkelt gammal stålpall där jägaren suttit. Sitsen är borta sedan länge och tornet verkar inte ha använts på många år.
Det finns rapporter om att folk som använt appen ramlat över lik på sin sina äventyr och ja, den som är ute på äventyr i skog och mark kan ju hitta annat än bär och svamp, men risken för denna skräckupplevelse får nog ändå bedömas vara mycket liten.
Vi går den stövelbeklädda promenaden tillbaka till bilen och gör oss redo för att ta oss an lite mer stadsnära miljöer. Nu vill appen att vi ska ta oss till Mjölkudden på den så kallade Guldkusten. Jodå, där har nog många passerat, så även vi, men just ute på resterna av den gamla pir som ligger innanför Pilatusgrundet – där har vi inte varit. Grundet har fått sitt namn efter galeasen Pilatus som gick på grund vid platsen. Grundet ska plötsligt ha blivit till en ö i mitten av 60-talet när en flytande och trädbeklädd ö, uppbyggd av spinks i Karlsvik, blåste loss och fastnade för gott på grundet.
Vid appens koordinat har vi fin utsikt över Pilatusgrundet som i dag är en ö. Grundet blev en "riktig" ö när trädbeklädd spinks blåste loss i Karlsvik och flöt i land på grundet i mitten av 60-talet.
Vid vår koordinat ligger ett omkullvält bryggfundament med ingjutna stenar som skvallrar om att här har det funnits en rejäl kaj någon gång i tiden. Fler av samma modell ligger längs Guldkusten. Den som inte varit i området kan också roa sig med att spana in de fina villorna som ligger närmast vattnet. Namnet Guldkusten förpliktigar.
Appen har en destination kvar innan vi avslutar dagen. Nu håller vi oss inne i centrum och vi skickas till en plats inte långt från kyrkogården vi först besökte. Vi leds till en tom yta mellan Trafikverket och järnvägsrälsen.
Det ska sägas: Här är det inte speciellt vackert men å andra sidan – den här sidan av Luleå har vi aldrig sett förut.
Det är dessutom en plats i förändring.
Vår sista appdestination är den obebyggda yta som ligger mellan Trafikverket och järnvägen. I dag är området helt öde men i närheten byggs nya kontorslokaler och i framtiden lär det se helt annorlunda ut i området.
Just nu byggs en ny kontorsbyggnad bredvid. Ett snudd på evighetslångt malmtåg passerar bredvid oss när vi blickar ut över den skräpiga industritomtplayan. Om det minst lika evighetslånga projektet Norrbotniabanan någonsin tuffar i mål, och en evighet är en ganska lång tid, lär platsen där vi står också se helt annorlunda ut.
Liv, död, vackert, fult, nytt, gammalt – men framför allt ganska skoj.
Att låta appen upptäcka ett nytt Luleå var roligare än vi trodde.