Luleå centralstation hade en tid bara de orangea "ståbänkarna" inne i stationsbyggnaden. Nu finns för väl även sittplatser, dock bara 12 stycken.
Vilka är det som tar tåget i Norrbotten? Hur resonerar de när de väljer tåget och vad tycker de om tågresandet? Vi tog tåget en vinterdag för att undersöka saken.
05:00 ringer larmet. En halvtimme och en gröttallrik senare stapplar undertecknad ut ur hemmet.
Väl på stationen i Luleå, runt tio i sex på morgonen, möter jag en som är betydligt mer van åka tåg genom Norrbotten än jag är. Hon heter Clara Emmoth och står ledigt i väntan med rullväska i hand. Hon berättar att hon bor i Luleå men pendlar upp till Kiruna i sitt jobb som personalansvarig på byggföretaget Peab.
– Jag åker upp ungefär en gång i månaden, det har jag gjort sedan 2016 och tycker det fungerat bra. Enda gångerna det strulat är när det varit kraftigt snöfall eller riktigt kallt.
Clara Emmoth är van tågresenär. "Jag åker upp till Kiruna i jobbet ungefär en gång i månaden", berättar hon som är personalansvarig på PEAB.
Clara är en av de som syns i statistiken vi fått ut från Regionala kollektivmyndigheten i Norrbotten, RKM, den som exempelvis visar att 7 333 personer reste med Norrtåg på sträckan Luleå-Kiruna i januari detta år. Samma månad år 2019 var siffran 6 515. Så en ökning av antal resenärer kan ses. Men tåget har sina utmaningar, bland annat förseningar.
Viktoria Mettävainio på Regionala kollektivtrafikmyndigheten i Norrbotten, RKM, berättar att sträckan Luleå-Kiruna är en av de sträckor med mest förseningar i Norrbotten.
– Den linjen har bland den lägsta punktligheten, främst beroende på tunga godståg och slitage på infrastrukturen.
Vad görs åt det?
– Problemet är välkänt bland alla aktörer och Trafikverket har planerat in och fått pengar till ett flertal infrastrukturåtgärder. Jag deltog helt nyligen på en konferens "Järnvägsforum i Norr" där även infrastrukturministern deltog och där bland annat denna problematik diskuterades. Regeringen har precis i dagarna beslutat att uppdra till Trafikverket att senast om sex månader återkomma med en rapport om vilka hinder och flaskhalsar som finns för att än snabbare komma i mål med de planerade infrastrukturförbättringarna.
Hur ska ni få fler att åka tåg?
– Det viktigaste som behöver ske är att öka tilliten till att tåget kommer fram i tid, som resenär vill jag vara säker på att komma fram i tid till min destination, och då är infrastruktursatsningarna av största vikt. Sedan finns ett jobb att göra med att ändra vårt beteende också för att vi ska välja att resa med kollektivtrafiken istället för att ta bilen. Då kan det handla om att ta fram kampanjer, ha testresenärer och satsa på information och marknadsföring, säger Viktoria Mettävainio.
I Luleås stationsbyggnad denna morgon är det tämligen glest, totalt sju personer i vänthallen. Många tittar i sina telefoner, vissa kollar sina väskor. Jag tittar mig runt.
I det här huset, den 12 mars 1948, firade man att det var 60 år sedan första malmtåget kom till Luleå. Det är alltså nästan exakt på dagen 135 år sedan gruvans första vagnar rullade in här i stan. Stor industrihistoria.
På väg ut från stationen till spår 2 där Norrtåg står redo. Det är Norrtåg och Vy som trafikerar sträckan Luleå och Kiruna.
Jag slår mig ned för en stund i mitten av stationen där två rader med sittplatser finns, totalt 12 stycken. En tid fanns här inte en enda sittplats, man var tvungen stå eller halvluta sig mot de orangea plankorna längs väggarna ni kan se på bild. Det gläder mig att bänkarna är tillbaka. En station utan sittplatser är verkligen inte välkomnande.
Klockan är 06:02, onsdagen den 29 mars, och det är dags kliva på.
Plötsligt rör sig samtliga väntande i hallen bort mot ytterdörren. 06:09 ska tåget gå, nu är den 06:02. Jag stegar in i första bästa vagn. På sätet bakom mig slår sig systrarna Ida och Mia Stålnacke ner, 40 respektive 35 år. De ska hem till Kiruna.
– Jag har varit nere och hälsat på mamma ett par dagar. Hon bor i Sävast, berättar Mia Stålnacke.
– Och jag är på väg upp igen efter ett par dagar nere på universitetet här i Luleå. Jag pluggar på psykologiprogrammet, säger systern Ida.
Mia är bergmästare på LKAB i Kiruna. Ida är den av systrarna som lämnar Kiruna oftast i och med plugget vid kusten. Då är det alltid tåget som gäller.
– Det känns givet. Att ligga på vägarna i bil, framför allt mellan Kiruna och Gällivare – det vill man inte. Det har varit flera olyckor med malmbilar och annat där för vägen är så oerhört dålig, säger hon.
Mia och Ida Stålnacke, systrar boende i Kiruna, var på väg hem igen efter att ha hälsat på sin mamma i Sävast plus att Ida haft ett par studiedagar i Luleå. "Jag pluggar på psykologiprogrammet och har pendlat ner i två års tid. Tåget känns givet. Ligga i bil, framför allt mellan Kiruna och Gällivare vill man inte" säger hon.
Systern Mia menar att om hela hennes familj, som består av man, henne själv och två barn på sju och nio år, ska åka neråt blir det för dyrt att ta tåget.
– Det blir för många tusenlappar helt enkelt. Så då blir det bil istället, åtminstone på sommaren.
Ida Stålnacke som pendlat regelbundet till universitetet i två års tid nu tycker i stort att det rullat på bra.
– Men visst får man vara inställd på förseningar. Man ska inte ha någon tid att passa nära ankomst. I dag ska vi vara framme kvart i tio i Kiruna, och klockan ett har jag ett zoom-möte. Det borde gå, men man vet aldrig. Hade tåget varit inställt och ersatt med buss, plus lite förseningar, då hade det blivit lite tight. De dagar tåget byts ut till buss är det verkligen segt, säger Ida.
– På tåget är man ju så fri och får en bättre resa än på en trång buss.
Dock är det lite si och så med servicen ombord tycker hon. Utbudet av mat är inte så bra och toaletterna tjorvar.
– Det finns två toaletter på de här tågen, men det händer ofta att en är trasig. En gång var faktiskt båda toaletterna trasiga. Då fick vi hålla oss till Murjek och hoppa av där och gå på toa, skrattar Ida.
Kiosken som tågvärden Veronica har hand om.
Ja, hur är det med servicen här på tåget? När tåget gjort sina två första stopp, det vid Sunderby sjukhus och det vid Bodens svarta, vackra station, går jag till främre vagnen. Där finns Veronica Nardone Martinsson, 49 år och tämligen nykläckt tågvärd.
– Vi kör lite olika tåg på den här sträckan. I det ena har vi bistro där kan vi värma saker, har mer mat och kan koka kaffe. På det här tåget har vi bara en kiosk med enklare utbud. Och toaletterna kan vara problematiska, men jag har inte hunnit se så mycket än. Jag började jobba här i december 2022.
Veronica har ett vikariat fram till augusti men hoppas på en förlängning.
Tågvärden Veronica Nardone Martinsson talar fem olika språk; italienska, spanska, franska, engelska och svenska. "Jobba på tåget är underbart. Här får jag använda alla språken. I vinter är det mest franska jag talat. Fransmännen är som tokiga i norrksken".
– Jag gillar verkligen det här jobbet! Det är spännande, man får träffa mycket folk och jag får använda mina språk.
Hon är född i Rom, uppvuxen i Italien men nu gift med en svensk man, och talar förutom sitt modersmål även franska, spanska, engelska och numer även svenska.
– Jag älskar språk och har länge jobbat som guide. Det märks så tydligt här på tåget hur glada turisterna blir när jag kan hjälpa dem på deras egna språk. Italienare, fransmän och spanjorer är generellt inte så bra på engelska nämligen.
I Nattavaara finns kanske Sveriges minsta stationsbyggnad? Mycket söt där den står och just här tar emot en ung man som klivet av tåget.
Jag köper mig en kaffe av Veronica. Pulverkaffe. Tar min mugg och vandrar tillbaka till min plats. Väl där ser jag att systrarna Stålnacke har somnat.
I vagnen är det mycket tyst. Ingen pratar, vissa sover, andra kollar på sina skärmar. Tåget rullar på förbi skogar, myrar och byar. Alla inbäddade i mjuk snö, vackra vyer.
Ödehusen syns på många platser längs banan.
En som inte verkar hinna njuta så mycket av utsikten är Anders Svensson, 59. Han arbetar vid sin dator med stora hörlurar på och det visar sig att han just har fått nytt jobb.
– Jag jobbar inom IT och började ett nytt uppdrag den första mars. Så nu ska jag upp till Kiruna för första gången i den här rollen. Det blir bara jobb över dan. Vi kommer fram strax före tio och jag åker hem runt fyra.
Anders Svensson från Råneå har fått nytt jobb där vissa dagar är förlagda i Kiruna. "Bil är verkligen inget alternativ, det känns bara dumt. Här har man det bekvämt, det är bra wifi och resan är dessutom ett miljövänligt alternativ" menar han.
Anders berättar att han bor i Råneå och lämnade hemmet tidigt. Klockan kommer vara cirka 21 innan han är hemma igen. En jobbresa på totalt 16 timmar.
– Men man kan ju vila också här på tåget, och jobba. Bil är verkligen inget alternativ, det känns bara dumt. Här har man det bekvämt, det är bra wifi och resan är dessutom ett miljövänligt alternativ. Hemma har vi köpt en elbil och skaffat solceller, så det här känns som ett hållbart val att göra, säger Svensson.
Tågvärd Veronica
Resan rullar vidare. Vi stannar i Murjek, i Nattavaara och i Gällivare. Tågvärden Veronica passerar efter att ha kollat biljetter på nypåstigna. Jag frågar hur många vi är på tåget, hon svarar 24.
– Det är ungefär 100 platser på tåget, så det är väldigt glest i dag, säger hon.
Kiruna station tornar upp sig i snöfallet. Mia och Ida Stålnacke får skjuts den sista biten hem och vandrar iväg mot bilen.
Väl framme i Kiruna är det i stadsomvandlingens tider ingen riktig stationsbyggnad på plats, men väl en mindre byggnad att kliva in i. Den känns fräsch och trots sitt mindre format får runt fyrtio personer plats att sitta där. Jämför det med Luleås 12. Dessutom finns här två toaletter, båda gratis och fina. I Luleå fanns bara en – som kostade.
Kiruna station interiör
Jag går ut och kollar läget utanför stationsbyggnaden. Där kommer en man som jag tänker "Undra om han ska iväg och åka tåg?". Svaret kommer rakt och snabbt:
– Nej, det gör jag helst så lite som möjligt.
Varför inte?
– Det är för trångt. Jag minns när jag åkte tåg i lumpen och det var alltid så jobbigt. Jag är för lång.
Hur lång är du?
– 1,95.
Finns det något som skulle kunna få dig att åka tåg?
– Att jag är billös. Inte annars, säger mannen som visar sig heta Roger Dagfjäll, och är 40 år.
Emma Persson med barnen Zeb, tre månader, och Ted, två år. "Jag åker tåg ungefär vartannat år. Nu ska vi ner till Mora och umgås med mina syskon som flyttat söderut", berättar 33-åriga Emma Persson.
Men varför är då Roger på stationen? Jo, han har skjutsat sin kärlek Emma Persson, 33, och deras barn Ted, 2, och Zeb, 3 månader, till tåget från Jukkasjärvi där de bor.
Tåget ned till Luleå igen ska strax gå och jag stegar mot perrongen. Emma stiger på med de två parvlarna och jag tänker "Nog gör hon det bra". Det är första gången lille Zeb åker tåg, men Emma brukar åka ungefär vartannat år.
– Jag, till skillnad från min sambo, tycker det funkar bra åka tåg. Nu ska jag och barnen ner till Mora. Mina syskon har flyttat söderut så vi ska umgås där med dem och kusinerna. Vi brukar även åka ner till Höga kusten där vi har stuga. Den här gången blir det ganska många timmar på tåg, men jag tror det kommer gå bra, ler Emma innan Zeb börjar göra sig hörd med ett litet skrik och jag vandrar iväg från den lilla familjen.
Kiruna next stop. På vägen upp har tåget 24 passagerare denna dag, på hemvägen 44. "Ovanligt tomt", menade tågvärd Veronica Nardone Martinsson.
En äldre man har valt sig en plats. Han bryter en bit choklad och läser en bok. Jag ser fler som läser böcker på det här tåget. Kanske är tåg en av de få fortfarande boktäta platserna i Sverige? Trivsamt.
Mittemot mig sitter en ung tjej, runt 25 skulle jag tro. Hon stickar på rundstickor, nåt blått, och har små lurar instoppade i öronen. Förutom unga tjejen och äldre mannen är det fyra personer till i vagnen, av trettio lediga platser. Alla män, mellan 30 och 40 tippar jag. Utspridda. Ensamresenärer. Tysta. Med lurar på. Det är tyst i allmänhet.
Även längst bak i vagnen är det lugnt. Tågvärden Veronica kollar igenom beställningar när jag kommer förbi. Hon verkar skärpt och snabb, trots att hennes arbetsdag började 05:39.
– Det har varit väldigt lugna turer idag. Det brukar vara ett annat sorts tryck. På den här resan har vi 44 resenärer, men du skulle ha sett i lördags. Då var det fullt här. Bland annat 40 gymnaster, unga tjejer, och ett helt gäng med buddhister från Asien som hade varit i Abisko för att titta på norrsken. En rolig blandning!
Kioskvagnen. Till höger ses det utbud av varor och drycker som tåget denna dag hade. "Norrtåg och Vy har lite olika vagnar. Vissa har bistro där vi har kök, andra inte", berättar tågvärden Veronica Nardone Martinsson.
Timmarna går. Det tar ungefär fyra timmar med tåg mellan Luleå och Kiruna. Tjejen mitt emot stickar vidare. Den äldre mannen med den mörka chokladen har lagt ifrån sig boken och blundar lite. Här finns ingen brådska.
Kanske är det tågresandets essens? Att det inte är någon idé stressa. Man får vara inställd på att det kan ta mer tid än man tänkt sig, man måste ha marginaler, precis som Ida Stålnacke sa.
Boden C
Ett par minuter före utsatt td rullar tåget in till Luleås station igen.
Summa summarum av dagen: Båda tågen var i tid, det ena till och med framme ett par minuter före utsatt tid. Folk verkade må gott på tåget, ett skönt lugn rådde.
Tåget sjunger långsamhetens lov. Åtminstone än så länge. Vem vet hur långt fram i tiden det är innan exempelvis höghastighetståg börjar susa fram här i norra Svea? För mig, född 1973, misstänker jag det inte är något jag hinner uppleva. Kommer jag ens få se Norrbotniabanan färdigställd innan kistan hägrar? Det återstår att se.
Den som lever får se.
Luleå centralstation började se malmtåg rulla in redan för 135 år sedan. Första malmtåget kom till kusten den 12 mars 1888.