I Finland hissas de vitblå flaggorna den 28 februari varje år, för då är det Kalevala-dagen – sedan 1978 också den finska kulturens dag.
Den dagen 1835 daterade nämligen Elias Lönnrot (1802-1884) förordet till den första versionen av ”Kalewala taikka Wanhoja Karjalan Runoja Suomen kansan muinosista ajoista” – på svenska ”Kalewala eller Gamla Karelska Dikter om finska folkets forntida dagar”.
Lönnrots utökade version kom 1849 och omfattade nästan 23 000 versrader – och det är det som sedan dess betraktas som Finlands nationalepos.
En del av texterna i Kalevala är från samma tid som de isländska ättesagorna. Genom århundraden har de förmedlats via muntlig tradition, som talade berättelser eller, oftast, som sjungna kväden. Många kretsar kring det magiska, det som för de nordiska förfäderna var ”all kunskaps och visdoms blomma”, enligt Björn Collinders förord i svenska utgåvan från 1987.
”Jag är eggad av ett uppsåt, lusten leker mig i hågen att i toner ta till orda.” Så inleds den första av de sånger som Lönnrot samlade in under omfattande resor på 1830- och 1840-talet och satte samman. Han bidrog med en del kompletterande rader, men de utgör bara några få procent av hjältediktens 50 sånger. Versformen kallas kalevalameter, eller finsk runometer, med kännetecken som en särskild rytm och ett ansenligt antal allitterationer.
Dikttemat rör kampen om makten mellan det mörka och det ljusa, mellan Pohjola och Kalevala.
Kalevala stärkte den nationella identiteten i Finland. Utgivningen av verket blev uppmärksammad också utomlands och intresset och respekten i andra länder bidrog till att stärka det kollektiva finska självförtroendet och stoltheten över det egna språket och den finska kulturen.
Med sitt storverk fick Elias Lönnrot stor betydelse för det finska skriftspråkets utveckling. I det avseendet överträffas han bara av Mikael Agricola, som på 1500-talet publicerade det första böckerna på finska och därför brukar benämnas ”det finska skriftspråkets fader”.
Just i år firar Kalevalasällskapet sitt formella 100-årsjubileum, eftersom det var 1919 som stadgarna blev registrerade av patent- och registerstyrelsen. Fast redan 1911 hade initiativtagarna lagt grunden för sällskapet, med ambitionen att få till en nationell samordning av konst och vetenskap.
Den initiala ideologin var karelianismen, samt naturligtvis engagemanget för Kalevala och kulturen i de trakter där Lönnrot samlat in de flesta av Kalevalas sånger.
I Sverige finns sedan 2003 Svenska kultursällskapet Kalevala.