– Det var tufft många gånger men man fick också mycket uppskattning av lyssnarna, säger hon.
Kyllikki Kenttä föddes i Torneå. 1964 flyttade hon till Luleå och på 1970-talet började hon frilansa med att översätta Nordkalottnyheter till finska. När lokalradion startade 1977 (se faktaruta) fick hon fast jobb.
– Vi skulle sända både på finska och samiska, och finskan var ju mitt språk. Dåvarande chefen Kerstin Gulbrandsen sade att "nu skulle jag få mitt eget program".
Maanantaisin (svenska: På måndag) var fött. Det blev – ett fasligt rabalder.
– Vi skulle sända en timme och av den tiden var 45 minuter på finska. Vi startade programmet på finska och det var det dummaste vi gjort. Folk blev jätteförbannade. I snön på Floras kulle hade någon trampat "Ett land, ett språk".
Konceptet slipades och motsättningarna lade sig. Kyllikki Kenttä blev ansvarig för fler finskspråkiga program. Först Päiväntiima, och sedan Finnmix, som sänds än i dag. Ett program där lyssnarna kan ringa direkt och skicka hälsningar, och finsk musik spelas.
– Jag har alltid tyckt det varit viktigt att bygga broar och medverkat till att programmen varit både på finska och svenska.
Kyllikki Kenttä berättar om strapatser i jobbet, långa resor med tung utrustning. Och om kändisskapet som rösten innebar.
– Det är ju rösten som gjort mig känd. När jag och min man var på Kreta kom en helt okänd karl fram och sa "Jaha, lokalradion är här också".
Jubileet var välbesökt. Bland gästerna fanns Elisabeth och Rolf Lundqvist, två synnerligen trogna lyssnare.
– Det är P4 som står på hemma, från morgon till kväll. De spänner över mycket. Och så är det roligt att höra reportage från gammalt tillbaka, säger Elisabeth Lundqvist.
Pensionerade reportern Stig-Arne Nordström var inkallad för att hålla historiska tillbakablickar.
– På den tiden fanns det bara tre radiokanaler och två tv-kanaler. Då blir det stort när man tar in något nytt. Jag vill hävda att lokalradions intåg innebar en kulturell revolution. Musik och kultur som inte haft någon plattform tidigare synliggjordes på ett helt annat sätt.
En del av genomslaget var att reportrarna stod så nära folket, menar Nordström.
– Vi gjorde inte allting rätt på en gång men det har blivit bra med åren.
Kyllikki Kenttä gick i pension 2004. För henne innebar jubileet massor av kära återseenden.
– Jättekul. Jag har känner ju många och har fått så många kramar. Ja, vilket gäng vi var!