Mitt livs längsta högläsningsprojekt börjar lida mot sitt slut.
Det startades för mer än ett decennium sedan, när mina barn fortfarande var barn. Vid kvällsmål, nattning, väckning eller frukost brukade jag läsa högt.
I många år var det Bamsetidningar och olika sagor. Sedan blev det Gösta Knutssons samlade verk om Pelle Svanslös (två gånger) och nu hade vi precis plöjt J.R.R. Tolkiens ”Härskarringen”, alla tre delarna.
Min bedömning var att tiden för högläsning snart var förbi och att jag borde avrunda med något viktigt och stort. Gärna en klassiker. Ett verk som förklarade livet och människorna.
Valet föll på Väinö Linnas torpartrilogi.
Jag önskar att jag kunde få återse de förmodligen lite förbryllade minerna hos min dotter och min son när jag slog upp första sidan och läste: “I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.”
Vid det laget hade jag på egen hand läst Linnas böcker om torparfamiljen Koskela (“Högt bland Saarijärvis moar”, ”Upp, trälar!” och “Söner av ett folk” 1959–1962) ett par gånger redan.
“Okänd soldat” (1954) är mer känd och den nya filmatiseringen har dragit stora skaror till biograferna lagom till hundraårsfirandet av Finlands självständighet.
Men torpartrilogin är ändå Väinö Linnas mästerverk. Just nu är den dessutom ytterst aktuell, då det snart är dags att minnas det inbördeskrig som bröt ut i Finland bara knappt två månader efter självständighetsdagen.
Effektivt skildrar Linna hur frågor kring ägande, rättvisa och nation förgiftade klimatet bland människorna. Det behövdes inga sociala medier för att skapa filterbubblor på den tiden. Argumenten och hatet växte när orden oemotsagda spottades ut på mötena hos skyddskåren respektive arbetarföreningen.
På ett annat plan har Linnas berättelse skänkt mig en större förståelse av den tornedalsfinska delen av mitt ursprung. Det har varit lätt att jämföra bokens Jussi och Alma med min farfars föräldrar som i början av 1900-talet röjde sig ett kronotorp några kilometer utanför Sattajärvi.
Jag sköt givetvis över målet när jag ledde en tolv- och en nioåring in i denna mångbottnade finska släktkrönika. Sakteliga har de ändå vuxit in i berättelsen. Sedan länge är det så glest mellan högläsningstillfällena att vi hållit på med den tredje och sista delen i närmare åtta år. Barnen är numera 20 och 23. I skrivande stund har vi elva sidor kvar till slutet. En blygsam återspegling av den kärva uthållighet som präglar så många av personerna i Linnas verk.