Under mer än trettio år fiskade och kamperade jag ihop med flugfiskaren och knivslöjdaren Sveneric Loodh från Hassela i Hälsingland. Vi kände honom som en gudabenådad knivmakare och i början på åttiotalet blev han följdriktigt korad till nordisk knivslöjdsmästare.
Det inte många känner till är att denne mäster också var en snillrik flugbindare och en skicklig flugfiskare. I mitten av sjuttiotalet lyckades han med bedriften ett bli svensk flugbindarmästare. Tävlingen arrangerades av Fiskejournalen där han vann med sin numera odödliga bäcksländeimitation, Sveneric Loodh Sedge (SL - Sedge), populärt kallad "Pastorn".
Sveneric och jag träffades för första gången hemma hos konstnären och flugfiskaren Rolf Smedman i jämtländska Gimdalen. Tyvärr finns varken Rolf eller Sveneric med oss längre, goda vänner som jag minns med respekt och glädje.
Höjden av alla äventyrligheter var en friskjutning mot brunbjörn i Alaskas voluminösa vildmarker. Det var en månljus natt och mitt i tältlägret fick en väldig björn ett plötsligt raseriutbrott. Bland annat åt den upp min tandborste? Efter ett visst rabalder hittade Sveneric till slut den väldiga revolver som vi hade inhandlat på en kiosk i Anchorage. Skotten dånade i natten, björnen dansade, morrade och vände till slut den väldiga baken mot oss och försvann.
Under åren med Sveneric har jag haft en önskan att denne händige kamrat skulle snida en för tillfället lämplig träfågel. En fågel för varje resa skulle förlänga och bevara mina minnen. Numera är jag väldigt glad att han snickrade dessa små fåglar till mig, minnen som berikar mitt liv varje dag. Dom ligger i en liten glasbruk på skrivarbordet, signaler som ger mig sköna vibbar.
Den första fågeln skapades redan 1983. Vi satt intill en liten glittrande fjällsjö på Sandåslandet norr om Kiruna och väntade på flygplanet. Fiskeveckan hade varit enastående intressant, där storharrarna nästan stod på kö för att stiga till våra flugor. Vinden hade tyvärr slagit om på nord och de olycksbådande dimmorna hade börjat sänkas över fjällhedarna.
Efter nära två timmars långsam avvaktan blev Sveneric orolig och hämtade en träbit från strandkanten. Han tog följdriktigt fram sin kniv och började tälja något som sedermera skulle bli en dalripa. I samma veva som det lilla konstverket var klar hörde vi äntligen flygbuller i fjärran.
När jag håller fågeln i handen minns jag fortsättningen på flygresan. Den slutade abrupt på en sjö belägen närmare Kiruna. Dimmorna lägrade plötsligt markerna och piloten såg sig till slut nödsagad att landa. Den envetna fjällstormen tog vid varvid vi i skyndsamt band fast såg oss planet vid de krokiga björkar som fanns på stranden. Där satt vi sedan i över ett dygn med förtöjt plan och kunde inget göra åt situationen. Den natten öppnade vi nödprovianten, vilket visade sig mest innehålla delar av det man en gång i tiden hade kallat karameller.
Den lilla dalripan har idag blivit ett närmaste heligt föremål för mig och ligger alltid väl förankrad i en av fickorna på den gamla fiskevästen.
Året efter styrde vi kosan mot rödinglandet. På den resan snickrade min fiskebroder en kungsfiskare. Som bekant finns inte denna skickliga fiskarfågel på våra nordliga breddgrader. Den roliga motiveringen till valet var att Sveneric tydligen var fågeln personifierad, eftersom han som vanligt lyckades med bedriften att ta resans tyngsta röding.
På ditvägen flög vi över en stilla fjällsjö där ett hiskligt monster lurade. På sju meters djup låg ett tyskt flygplan från andra världskriget. De eldröda hakkorsen grinade mot oss när vi flög över. Det kändes kusligt och overkligt.
Nästa minnesvärda fågelskulptur kom till under sommaren 1989. På den resan medföljde också Kurt Danielsson från Smedjebacken, en inte helt okänd rullkonstruktör. Den här gången formade Sveneric en storlom. Förklaringen till valet var det stora antal av dessa vackra fåglar som under sommaren hade huserat i våra nordliga fjällsjöar.
Under trippen blev vi inregnade i två dygn och när vi efter tre dygn, ledbrutna och på dåligt humör, ålade oss ur tälten var hela Nordkalotten bepudrad med fem centimeter nysnö. Det var den 15 juli och vi tyckte nog att kung Bore hade tagit i lite för våldsamt. Trots detta vakade harrarna på blankselen. Det var en säregen syn att skåda ett vitt landskap, glittrande strömmar och vakande fiskar. Säg inget annat än att minnen berikar själslivet.