Det är inte lätt att vara tonåring.
Ena sekunden stormkär, i nästa stund ensammast i världen. Ibland lycklig, ibland rasande arg. Inte sällan förlamad av rädslor så fasansfulla att det känns som att de hotar hela ens existens, men alltför pinsamma för att avslöjas. Hellre en hårresande lögn än att berätta hur det verkligen är.
Ann-Helén Laestadius Augustprisbelönade ungdomsroman “Tio över ett” sätter effektivt ord på det kaotiska i en tonårings inre. Huvudpersonen Maja dras dessutom med att bo i Kiruna där gruvan mullrar hotfullt om nätterna och stadsdelar och kvarter möbleras om och rivs för att inte rasa ner i sprickorna. Hennes bästa kompis måste flytta därför att mamman blivit ihop med en Lulekille. Och så finns Albin, hockeykillen som Maja är förälskad i.
När Ung Scen Norr nu gör teater av “Tio över ett” skruvas tempot upp avsevärt jämfört med i boken. Kaoset inuti och runt omkring Maja blir själva föreställningens rytm. Det är snudd på halsbrytande ibland när handlingen böljar fram och tillbaka över den catwalk-liknande scenen.
Rasmus Lindberg har dramatiserat “Tio över ett” på ett sätt som är troget ursprungstexten samtidigt som han varsamt plockat isär och fogat samman för att anpassa berättelsen till scenen.
De tre skådespelarna Nora Bredefeldt, Charlie Challis och Lilja Fredriksson har en samspelt tajming som effektivt manövrerar publiken genom alla de tvära kasten och känslostormarna. De lyfter fram den tonårstypiska humorn och den hudlösa sårbarheten med genuin värme. Maxida Märaks musik skänker djup åt framför allt de stillsamma och finstämda ögonblicken.
“Tio över ett” ska spelas för framför allt högstadieungdomar runt om i Norrbotten fram till den 10 juni. Men den förtjänar att ses även av vuxna.
Vi lär oss något om vikten av kramar, av en hållen hand och av att försöka förklara hur saker fungerar utan att avfärda eller förringa.
Pjäsen lyckas också med konststycket att säga något om Kiruna, en stad som i plågsam slow motion genomlever en epok av förändring, osäkerhet, sorg, storstilad framtidstro och ett stilla accepterande av sakernas tillstånd. Allt på en och samma gång.
“Tio över ett” är den finaste skildringen av det hittills.