Filmrecension: 100 procent buskis

Något försiggår framför mina ögon, men jag är inte helt klar över vad det är. Mjölpåsar exploderar. Vattenspridare sprutar brännvin ”som en brunstig ardennerhingst”. Oljan flyger ur jorden och tror ni inte kärringen sprattlar högst uppe på strålen! Åsa-Nisse - för det är han - och Klabbarparn - för det är även han - hamnar på ryggen på en brunstig (igen) älgtjur, jagas av hemvärnet med sidovagnsmotorcykel, hamnar på galoppbanan och vinner självaste derbyt i Knohult. Götapetter i Sarons blommande dalar!
Teamet bakom Åsa-Nisse - wälkom to Knohult ska ha all respekt för en sak: de har gått buskis all in. Här finns inga ursäkter, inga undertexter, inget ”vi vill både underhålla och berätta något om Sverige i dag”. Berättar de något är det om Sverige cirka 1923, när man fortfarande skrattade åt fjärtande kypare – eller vafan, det gör man ju fortfarande, så kanske finns trots allt en undertext här.
Musikal
Och det fortsätter. Tjära och fjädrar. Tanter i slagsmål. Hummer i vinglas. Tjong i buljongen. Nesse och Klabbis. Och när man tror att man sett allt brister de ut i sång och massdans. Oljetwist. För att göra en redan märklig lista längre är den en musikal också. ”Här råder ingen oljebrist, alla dansar oljetwist”.
Åsa-Nisse - wälkom to Knohult har länge en frenesi som får Göta kanal-sviten att framstå som Michael Haneke i hans mer molokna stunder. Det paradoxala är att verkshöjden blir extra hög eftersom lägstanivån är så låg; ska man göra buskis ska man göra det ordentligt.
Ojämn
Sant är att filmen inte är lika rolig hela tiden. Men lika sant är att en av dess scener, en skånsk korsning mellan styrelsemöte och ålagille, är Henrik Dorsin (manus) och Johan Glans (skådis) när de är som allra bäst.
Talesättet har redan lärt oss vilken mat (engelsk) och bankpersonal (italiensk) de har i helvetet. Nu vet vi också vilket språk de talar: Dramatensmåländska. Och ändå verkar de ha så förbannat roligt.