Ute råder decembermörker. Men inne på den enkla scenen i Korpilombolos medborgarhus sprider strålkastarna ljus på 69-årige Claes Andrén – kvällens föreläsare och mannen bakom denuppmärksammade miniserien ”Naturen som förebild” som under året har visats av SVT.
Via seriens två avsnitt har tittarna fått stifta bekantskap med skalbaggslarver med vassa käkar som har inspirerat till motorsågskedjor, termitstackar som har blivit förlagor för passivhusbyggare och med de så kallade björndjuren, ett slags 0,3–1 millimeter pyttesmå superkryp som både tål att hettas upp till 150 grader och att kylas ned till den absoluta fryspunkten men också har förmågan att reparera DNA – en kunskap som tros kunna användas i utvecklandet av mediciner mot cancer och till och med för att påverka åldrandet.
– Tanken med det jag gör är att människor ska fascineras och förstå vikten av djur och natur, och på så sätt vilja skydda hotade arter och miljöer, säger Claes Andrén något senare från en fyrbent träpall i en avskild vrå.
Hans egen passion för allehanda levande varelser väcktes redan under barnaåren i Göteborg, paradoxalt nog trots att ingen av hans föräldrar eller släktingar var intresserade av natur eller biologi.
Claes Andrén ler:
– Jag tror att det är medfött. Redan när jag var 9–10 år packade jag ner bullar i fickan, gick ut i skogen och kom hem sent på kvällen efter att ha letat efter skalbaggar och maskar.
Tillsammans med en likasinnad kompis bar det från och med tonåren ut på resor till olika länder. Och på den vägen är det.
– Vi tittade på kartan var det verkade finnas vita, outforskade fläckar och så for vi dit. Det fungerade.
På vandring efter gamla sidenvägen mot Kina, i Kaviröknen i Iran, upptäckte vi till exempel en helt ny art i ett undervattensflöde: Kavirpaddan, säger Claes Andrén entusiastiskt.
I många år jobbade han på Zoologiska institutionen på Göteborgs universitet där han forskade på huggormar och grodor och även gjorde en doktorsavhandling på reptiler. Senare var han verksamhetsledare för Universum i Göteborg och därefter vetenskaplig ledare för Nordens ark, en stiftelse som driver mängder av projekt för utrotningshotade djur parallellt med en djurpark. Men efter att han för några år sedan blev pensionär – åtminstone på pappret – är det rörliga bilder som gäller.
– När jag skulle sluta min anställning funderade jag på hur jag bäst kunde påverka, och teve och film är det som når flest människor, säger Claes Andrén.
Med stor upptäckarglädje, god berättarkonst och en fascination för djuren som inte går att ta miste på närmar han sig nu allt ifrån näpna åkergrodor till långa, slanka giftsnokar.
– Om man lyckas beröra någon har man öppnat en dörr. Då blir den människan mer mottaglig för fakta, säger Claes Andrén.
Av samma anledning har han varit engagerad i klockgrodornas schlagerfestival. Detta innebär att klockgrodor i olika länder spelas in och att intresserade webbesökare sedan kan rösta om vilket lands grodor som ”sjunger bäst”.
Claes Andrén tycker också att det är viktigt att inge hopp, även om han ser med stort allvar på klimathoten.
– Man måste förstås förklara bekymren. Men sedan får man inte bara släppa så det känns som fritt fall för betraktaren. För det finns mycket positivt att peka på, säger Claes Andrén som själv har ett helt lass lyckosamma exempel i bagaget.
Under ett tjugotal år från åttiotalet och framåt var han exempelvis delaktig i att tillsammans med olika organisationer skapa ett hundratal nya ”grodvatten” i södra och mellersta Sverige istället för dem som tidigare dikats ut.
– När vi började var 70 procent av Sveriges 13 grodarter rödlistade. Idag har alla bättre status och flera har tagits bort från rödlistan. Det måste man ju vara nöjd med, säger Claes Andrén och skiner som en sol.
Någon formell utbildning inom film och foto har han inte. Däremot har han deltagit i en mängd naturfilmsinspelningar under åren:
– Men sedan får man ju prova sig fram.
De allra bästa knepen tycker han är att ha goda kunskaper om djuren och veta var de finns olika tider på året.
– När man filmar grodor vill man vara nära. Problemet är bara att de reagerar lätt på rörelser. Så dem är det inte ens någon idé att försöka smyga sig på. Istället låter man de försvinna medan man riggar upp utrustningen. Sedan väntar man tills de dyker upp på nytt, och så rör man sig i slowmotion. Samma med en orm på en solig sten, säger Claes Andrén.
Den nära samvaron med djuren har emellertid haft sitt pris. Som på en resa i Kazakstan när Claes Andrén blev lite väl ivrig och fick ett bett av en mockasinorm.
– Som tur var en duktig ryss med. Han sa att jag skulle sätta ner fingret i ett saltbad vilket har en osmatisk effekt. Ändå frättes hela sidan på fingret bort Det tog flera månader innan det kom tillbaka, säger Claes Andrén som ändå aldrig har ångrat sitt livsval.
Tvärtom i full färd med att planera ett nytt filmprojekt.
– I går var jag faktiskt till SVT:s naturredaktion i Umeå. Jag har en idé om en film som ska handla om växter och djur som luras, avslöjar Claes Andrén.
Han ler:
– Det tror jag många tycker är roligt.