En fängslande historia. Trots allt. Med tanke på omständigheterna.
Huvudperson är Stig Nordlund. Umeåbo. Lektor i lingvistik. En man som är arg. På allt.
Frun har stuckit. Hon är alkoholiserad, men också efter en full blir det tomt.
Ändå är det inte konstigt. Att hon stack. Det inser han. Han är ett elände till människa. Ett as. Förslappad. Både i rörelser och artikulation.
En gemensam sorg har tärt på dem. Saknaden efter dottern. Mystiskt försvunnen. Aldrig återfunnen.
Klart att Stig är nedstämd. På nytt börjar han höra konstiga ljud. Det piper. Han lider. Av ånger. Skuld. Behovet av upprättelse.
I sommarstugan i Getskäret letar han fram det. Geväret. Men också med det har han svårt att komma till skott.
I stället upptäcker han en varelse. Liggande i fosterställning i sovrummet. En mager gestalt. Märklig.
Varelsen blir hans sällskap. Ibland tacksam över att få mat av Stig. Andra stunder okontrollerad. Ivrig. Möjligen hotfull.
Relationen övergår i stress och plåga. Till slut förstår Stig. Han vet vad han måste göra.
Boken är Karin Lundbergs debutroman. Naturligt därför med både förtjänster och brister. Den är fascinerande – men också enerverande.
Fascinerande tack vare berättelsen. Skildringen av en människa på väg att brista. Att gå under. Likaså den gåtfulla blandningen av realiteter och fantasifoster. Pendlandet mellan verklighet och dröm. Allt skickligt iscensatt. Tilltalande.
Men ändå (som det står på flera ställen) väldigt frust-rerande. På grund av språket. Stilen. Lundberg skriver ungefär som i den här styltiga recensionen. Överdriver antalet korta meningar. Vilket gör det extremt hackigt. Krystat. Stackato-stilen stockar upp berättandets flöde. Det stör.
Och att börja meningar med ”Och” är nästan alltid nödlösningar. På en enda sida finns åtta sådana.
Därmed sluthackat.