Hon lever i de bästa av två världar. Pulsen och inspirationen finner hon i Paris. Lugnet för att skapa finns i Piteå.
Konstnären Amanda Mendiant föddes i Paris och flyttade med sin mamma och sina syskon till Piteå när hon var 16 år. Här bor hon nu med man och barn, här känner hon sig hemma.
– Jag har bostad i Paris och försöker åka dit så ofta som möjligt, både med familjen och på egen hand. Jag behöver det, det känns som den perfekta kontrasten.
I Paris matas hon med idéer. Hon trivs med storstadens obegränsade utbud av kultur och ser vistelserna där som en fantastisk källa till inspiration.
– Samtidigt får jag mer inspiration än vad jag tror när jag är här hemma i Piteå, för här får jag lugnet. Lugnet för att skapa behövs, och det hittar jag här.
Vägen till konsten hittade hon genom sin mamma Margit Mendiant som kommer från Luleå:
– Hon är den sanna konstnären som bara kan måla på, och gör det hela tiden. Min pappa har alltid filmat och fotograferat mycket, så jag är van att tänka i bilder. Det fanns alltid tillgång till pennor och annat konstnärsmaterial hemma. Jag har tecknat så länge jag kan minnas.
Ändå var det inte självklart att hon skulle bli konstnär på heltid.
– Jag tvekade länge, och var lite rädd för att lusten skulle försvinna om det skulle bli påtvingat.
Efter gymnasiet åkte hon till Madrid och pluggade språk för att bli tolk.
– Men jag satt mest och tecknade under lektionerna. Jag lärde mig visserligen spanska, men jag kände att konsten tog över. Det var det jag ville göra.
Hon sökte till Edelviks folkhögskola utanför Skellefteå och berättar om två fantastiska år:
– Där fortsatte jag att teckna, men kom även i kontakt med keramik och textil. Inte förrän de sista veckorna på utbildningen började jag måla på riktigt, laborerade med färger, och så har jag fortsatt på egen hand.
Sedan dess har hon varvat måleriet med uppdrag som illustratör. Kontakten med skateindustrin i USA på 1990-talet har haft stor betydelse för hennes konstnärliga utveckling.
– De hade ett jättestarkt formspråk. Inte så mycket graffiti, men en grafisk form som var otroligt stark. Allt blandades ganska respektlöst. Det påverkade mig jättemycket och satte spår som finns kvar än i dag.
– Jag tycker om att det inte finns några måsten. Man får göra som man vill.
Hon inspireras av färger, färgkombinationer, texturer och fotografier. Och rörelse.
– Jag har dansat i många år, och tycker att kroppen är så stark, ett verktyg för uttryck. Så fotografier av kroppar, där jag ser tydliga linjer, skuggor, ljus, inspirerar mig.
Amanda Mendiant vill gärna ställa ut sin konst på platser där hon kan nå en bredare publik.
– Jag vill att konsten ska vara till för alla. Den ska väcka något, och folk ska känna att det är legitimt att beröras av en bild. Man måste inte kunna eller veta saker om konst för att få tycka som man tycker. Det ska vara fritt.
Efter den uppmärksammade utställningen ”Parallèles” i konsthallen i Piteå våren 2016 vill hon nu hitta nya vägar i sitt konstnärskap.
– Jag har målat kvinnor länge, i stora format. Jag har fokuserat mycket på starka kvinnor, mycket ansikten. Jag älskar ju porträtt, det är lite sorgligt att gå ifrån det. Jag vet att jag kommer tillbaka till det, men jag vill hitta ett annat sätt att jobba.
Och det börjar bli dags. Ateljén är städad, iver och otålighet råder, lusten att få komma igång ligger i luften. Ett knappt märkbart leende drar förbi över hennes ansikte när hon börjar berätta om hur hon ska gå till väga:
– Bara att grunda dukar och sätta upp dem är en grej. Få saker får mig att komma igång så mycket som när jag ser en tom duk. Men istället för att veta vad jag ska göra behöver jag måla utan att veta vad det blir. Där ligger min stora utmaning just nu.
När hon får frågan om hon redan nu ser en möjlig väg, sneglar hon lite hemlighetsfullt mot fönstret och säger:
– Ja, jag tror det. Det kommer, det gör ju alltid det. Det känns skrämmande, men samtidigt ser jag fram emot att göra något helt nytt.