Ett krig är ett krig och sedan tar det slut. Så tror vi i vårt land som inte haft stridshandlingar vid husknuten sedan 1809. Nej, kriget tar inte slut även om vapnen lagts ner och fienden åkt hem. Kriget lever kvar i människorna. Roy Jacobsen visar det så påtagligt i denna roman som utspelar sig i Norge 1946, alltså året efter krigsslutet.
Jacobsens berättelse handlar om Ingrid som avlat ett barn med ryske soldaten Alexander, en förrymd krigsfånge. Han drar vidare och ryktet säger att han dragit över fjället och till Sverige. Barnet blev Kaja, som är tio månader när Ingrid bär henne på magen och en ryggsäck fylld med matsäck när hon drar från den lilla ön Barröya. Hon ger sig ut på vandring i spåren efter sin kärlek.
Alexander är yngre än Ingrid och han bar spår av kriget. Han hade överlevt de allierades sänkning av det fartyg han befann sig på, det tyska fångskeppet m/s Rigel i november 1944. Två tusen människor följde fartyget i djupet, men Alexander överlevde. Han kom till Barröya där Ingrid vårdade honom och förälskade sig i honom.
Ingrid söker med hjälp av vittnesmål. Det ena vittnet ger tips om andra vittnen som kan veta mera om Alexanders öde. Har han klarat vintervandringen över fjället till Sverige, eller har han dukat under? Men vittnesmålen är otydliga, vittnena döljer alltid något.
Ingrid förstår först inte varför, men det är det som hänt under kriget som får vittnena att undvika att berätta. Allt tål inte att berättas. Det är så mycket som händer under ett krig och som inte tål efterkrigstidens öppenhet. Det är där Roy Jacobsen visar sin storhet som berättare. Han låter det räcka med antydningar, blir aldrig övertydlig, och han är en gudomlig berättare.
Sedan behärskar han till fulländning, den andra nödvändiga förmågan i romanskrivandet: personteckningen. Personerna är alla unika, inga schablonfigurer, och alla är komplicerade, precis som människor är. Jacobsen har paljetten fylld med bokstäver och han blandar och målar och fram stiger färgstarka figurer som lever långt efter att boken är färdigläst.
Detta är Roy Jacobsen tredje och avslutande del i hans romanserie om Ingrid Marie Barröy på ön Barröya. Det känns tokigt att ha börjat med den sista, men efter ”Fartygets ögon” blir det svårt att motstå Ingrids barndoms- och uppväxtår i de två tidigare delarna, barndomsåren i ”De osynliga” och vägen till vuxenlivet i ”Vitt hav”. Han skriver ju så bra, en berättare som inte låter orden bli till utfyllnad.