Själv beskriver han sin konstriktning som ”postmodern flower power”.
– Det finns så mycket grått i världen. Jag vill göra vacker konst utan att vara ytlig, sprida livsglädje. Jag levde mina nio första år i Indonesien, som är ett färgstarkt land.
När det färgstarka landet blev självständigt gjorde landets ledning upp med sina kolonialherrar. De som var holländska medborgare kastades ut.
– Min familj hamnade i Holland och det var ett intressant land att komma till.
Sedan gick allt Ardy Strüwers väg. Han beskriver hur alla hans barndomsdrömmar gått i uppfyllelse. Elitspelare i fotboll i Holland, musiker, konstnär, tv-stjärna och en riktig kändis sedan han 1959/60 dragit vidare till Sverige.
– Jag har haft tur i livet och träffat de rätta människorna.
Det började med ett ovanligt sammanträffande.
– Jag och några kompisar liftade till Sverige och Stockholm 1959. Kompisarna hade tält men jag övernattade på en parkbänk i Kungsträdgården.
Ardy Strüwer försökte sälja sina teckningar och vände sig till Sveriges Radio, som då också sände tv. Nu var det mitt i sommaren och alla kulturjournalisterna på Kungsgatan 8 hade gått på semester, men han träffade en annan journalist.
– Han var på väg till lunch och ville bjuda mig. Han berättade om djurprogram och jag visste en del om indonesiska djur och flora. Vi fann varandra.
Det slutade med att Ardy Strüwer fick flytta in hos sin nye bekantskap. Det var tv-mannen Nils Linnman, känd från naturprogrammet ”Korsnäsgården”.
– Då blev jag kär i Sverige. Året efter kom jag tillbaka. Jag träffat en balettdansös som hade problem i Holland. Hon följde med men det funkade inte, hon gjorde för många piruetter med andra killar.
Men Ardy Strüwer blev kvar i Sverige och träffade fler människor av den rätta sorten.
– Åke Söderqvist lät mig göra ett eget tv-program på 15 minuter. Det fick bara kosta hundra kronor per minut. Då fanns bara en kanal så jag blev känd över en natt. Söta tjejen i Konsums kassa började hälsa och grannarna slutade bråka när jag spelade trumpet. En hel värld öppnade sig.
Det blev filmer och svenskarna lärde sig stava hans namn. Det var under 1960- och 1970-talet. Sedan tog andra kändisar över och kändisen Ardy Strüwer blev alltmer konstnären Ardy Strüwer. Åren har gått och 80-årsdagen närmar sig för denne surrealist.
– Jag har rest världen runt i 60 år och nu räcker det. Kroppen hänger inte längre med så det här är sista turnén, säger han under hängningen i Galleri Lindberg i Luleå.
– Nu ska jag försöka rekapitulera mitt liv, försöka skriva en icke patetisk självbiografi.
Det blir en skildring av alla han träffat. Där finns Andy Warhol, popkonstens store.
– En tid delade vi ateljé i New York. Sista gången jag träffade honom skulle han resa till Stockholm för att fotografera rika damers hundar i Djursholm och göra bilder som de han gjorde med porträttet av Marilyn Monroe. Det var en Bonnier som betalade.
När vi tittar närmare på Ardy Strüwers målningar så finns där spår av Warhol. Där finns det ikoniska porträttet av Marilyn Monroe bland så många andra kvinnor, nakna kvinnor.
– Kvinnan har alltid varit en skönhetssymbol, alltsedan jag börjat på konst-akademin då vi skissade nakna kvinnor. Det här är mina drömkvinnor, ibland har de inga armar men de har extra bröst och dubbla ögon. Jag har ett Oidipuskomplex.
Och lika vanliga som de trebröstade kvinnorna är de röda frukterna, ibland nästan större än kvinnorna. Det är röda chilifrukter.
– Jag har ingen freudiansk förklaring till det. Det har med värme och temperament att göra. Jag växte upp med starka kryddor.
Ardy Strüwer räds inte att uttala sig om den konstform som nu stormar fram: fotografin.
– Fotografin har förstört mycket inom bildkonsten. Jag vill inte ha fotografier på väggen, de ska bara vara i passet och i familjealbumet.
Och vad väntar efter sista utställningsturnén när den avslutas nästa år. Utstädning av ateljén och ett stillsamt liv som pensionär?
– Jag kommer att måla tills jag stupar, säger den i dubbel bemärkelse färgstarke konstnären utan minsta tvekan.