Jag älskar David Hockneys landskap. Vet exakt var jag blev förälskad. I stora salen på Louisiana hängde Hockneys ”Grand Canyon”, sex meter bred och två meter hög. En våldsam färgexplosion. Färgerna exploderade inte bara på duken utan även i mitt sinne. Det var wow en lång stund. Sedan tänkte jag på Sven Lindqvists ”Myten om Wu Tao-tzu.” Jag var tjugotvå när jag första gången läste boken, skrev till och med en uppsats om den när jag pluggade sociologi på universitet.
Wu Tao-tzu betraktade en målning så länge att han till slut kunde försvinna i den. Jag tittade på Hockneys ”Grand Canyon” så länge att jag kunde vandra där. Med den upplevelsen var det klart att jag skulle till Amsterdam och se Van Gogh-museets utställning av hans målningar. Den här gången var det landskap från East Yorkshire i norra England. Jag har vandrat där flera gånger och kunde upprepa manövern från Louisiana.
Bredvid målningarna finns skisser som visar hur noggrant David Hockney planerar sina verk. Inget lämnas åt slumpen. Hur han listar ut vilka färger träden, fälten och annat ska ha förstår jag inte, och det är inte viktigt, avgörande är att det alltid blir rätt, vilka färger och färgkombinationer han än valt. Storleken är avgörande. Många av Hockneys målningar är fem sex meter breda och flera meter höga. Det hade inte fungerat om de varit 70x90 centimeter. Då hade det varit svårt, ja kanske omöjligt att göra en ”Wu Tao-tzu.”
Trots min uppskattning av David Hockneys målningar är jag inte helt nöjd med utställningen ”Hockney van Gogh – The Joy of Nature.” Meningen är att vi ska jämföra och uppleva de båda konstnärernas landskapsmålningar. Det funkar inte. Hur skulle det gå när salarna helt domineras av Hockneys verk. van Goghs målningar hänger som miniatyrer på kolonner mitt i rummet. De är inte bara små, med få undantag är de inte, vilket museet påstår, van Goghs mästerverk. Några dagar innan besöket har jag varit i Paris och sett bättre målningar av van Gogh.
Under pressvisningen frågar jag museets direktör Axel Rüger varför de inte gjort stora kopior av van Goghs målningar och hängt bredvid Hockneys. Han tittar på mig och visar med en min innan svaret kommer att han tycker det är en ovanligt korkad fråga. ”Det vore att göra våld på van Gogh.” Jag frågar om han sett den stora utställningen med van Gogh på Chicago Institute of Art för några år sedan där man blåst upp van Gogh. Det hade han och han hade tyckt om den. Min följdfråga om varför de inte gjort detsamma var given. Efter några meningars korkade undanflykter tackade jag för samtalet.
Från van Gogh-museet är det bara några få minuters promenad till Rijksmuseums jubileumsutställning. Den som vill undanröja sina tvivel på att Rembrandt är den störste bör besöka Rijksmuseums utställning i Amsterdam. Det är den största hittills med anledning av att det är 350 år sedan konstnären dog. ”Alle Rembrandts” är den passande, men lite missvisande titeln, ty ”alle” är bara alla från Rijksmuseums egen samling. Det är den största och mest imponerande i världen, men utställningen kunde blivit bättre om museet lånat in verk från andra museer. Inte bara målningar utan även hundratals teckningar kan ses, många är inte mer än 5x10 centimeter. Dagen innan hade jag sett Hockneys monumentalmålningar. Det gällde att ställa om siktet.
Bäst i syntest? Självporträtten. Rembrandt gjorde ett sextiotal. När andra inte hade tid att sitta modell gjorde han det själv. Konstnärens självporträtt några år innan han dog är självutlämnande konst när den är som bäst. Intensiteten och skärpan i porträtten får andra konstnärers verk att framstå som halvfärdiga. Hans blick och skicklighet var unik. Vi kan beklaga att motivkretsen var begränsad, men det var kanske begränsningen som var avgörande för mästerskapet. Kan dock inte låta bli att fundera över vilka målningar det kunde blivit om några av Rembrandts små teckningar blivit olja i större format.
Målningar är yta. Värt att påminnas om vid mötet med Rembrandt. Lätt att betrakta hans verk så länge att vi glömmer. Han hade ett extremt tålamod. Tiden han använde märks. Svårt att inte ”fastna” i betraktandet och ”sjunka” in i målningarna och bli delaktig i den känsla de förmedlar. Målningarna bli magneter som suger våra blickar till sig. Omöjligt att inte beröras av den uppriktiga blick som styrde Rembrandts penslar. Vi ser inte bara ansikten. Vi ser livet, naket och utelämnat.