Erik Simander, 26, är från Hortlax. Han växte upp med föräldrar, två bröder och med stor närhet till mormor som blev änka tidigt. Vid tio års ålder fick han en analog småbildskamera av mormor och tre år senare blev han ägare till en digital kamera. Han valde sedan att gå mediaprogrammet, med foto som en del, på gymnasiet.
– Efter det var jag lite less och gjorde annat. Men jag återvände till fotot och gick en ettårig utbildning i Småland som är förberedande för yrkesutbildning, säger han.
Nu går han tredje och sista året vid Nordens Fotoskola på Biskops Arnö utanför Stockholm och gör yrkespraktik på Bildbyrån, efter en praktikperiod på Dagens Nyheter. När han gick andra året skulle han göra ett examensarbete om norrskensturismen i Abisko. I samma veva gick hans farmor Hjördis hastigt bort och Erik bytte spår. Han beslutade sig för att som examensarbete följa farfar Harald i hans sorgeprocess.
– Jag kunde inte låta farmors död passera bara. Istället började jag umgås med farfar och följa honom med kameran några dagar i veckan i några månaders tid. Fast mest handlade det om att sitta och prata, att finnas till hands.
Farmoderns död drabbade farfadern hårt. De två hade levt med varandra så gott som hela livet och varit varandras stöd. De levde i symbios.
– Farfar har en svår ögonsjukdom som gör att han ser väldigt, väldigt dåligt och hans hörsel är det lika dåligt bevänt med. Farmor var hans ledsagare och betydde allt för honom. Han blev väldigt deprimerad när han blev ensam.
Erik beskriver hur farfadern ”gick in i sitt skal”. Han blev fundersam och nedstämd.
– Det låg som en tyngd över honom. Ibland var han bättre men det var jobbigt att vara åskådare. Sorgen kom fram med tiden, tomheten som blir kvar när någon plötsligt försvinner.
Farfadern var med på att Erik följde honom med sin kamera. Bilderna visar bland annat; hur han går omkring i hemmet till synes apatisk, en badrumsbild, en bild från tvättstugan, ett ensamt matfat i diskhon, en bild på honom i finkostymen på begravningen, en bild på farmodern i unga år, en bild på honom sittande på sängkanten med sorgen skriven i ansiktet och en närbild på när han sover.
Som examensarbete blev bilderna med beröm godkända och Erik blev uppmanad att försöka få med sin serie på Fotografiska museets Höstsalong dit vem som helst kan anmäla sig men endast ett fåtal passerar nålsögat och blir antagna. Erik blev antagen – som en av 31 fotografer bland 2304 sökande. Bilderna visades i två månader, från september till november i höstas.
– Vi var två i min klass på fotoskolan som blev antagna. Det var helt fantastiskt, bara att tacka och ta emot. Jag var med på vernissaget och fick höra många positiva reaktioner. Andra som också hade mist far- eller morföräldrar kände igen sig. Annars konstaterades det också att åldern på den som går bort inte spelar någon roll när det gäller sorgen.
Erik gillar att jobba på egen hand i en kreativ process. Det ger honom full kontroll. Han skulle helst vilja arbeta med film men ser det realistiska fotograferandet som en mindre omöjlig väg framåt.
– Helst får det bli dokumentärfoto eller bildjournalistik. Jag vill visa på vad som sker, kunna hänge mig åt att visa verkligheten.
Han gläds åt de dokumentära bilderna på farfar Harald och berättar att han mår något bättre nu när det har gått ett år efter farmoderns bortgång.
– Men han är väldigt ensam och det är jättetråkigt, säger han och uttrycker sin glädje över att ha fått möjligheten att komma närmare sin farfar.
– Farfar har alltid varit tystlåten och det var första gången som han visade känslor, allt enligt den norrländska mentaliteten. Han var 20 år och farmor var 15 år när de blev ihop och han uttryckte sig så här om farmor ”Hon var flickan med det lockiga håret och det fina leendet”.
Erik konstaterar att livet är skört.
– Tänk att någon kan försvinna så fort ur ens liv. Det påverkar folk i olika led men det påverkar förstås farfar på ett alldeles speciellt sätt. Han stod närmast farmor i 65 år, säger han.