Dagens namn är Tiburtius och ett gammalt ordspråk säger: ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet.”
Ett annat meddelar oss: ”Är Tiburtius varm och solig blir sommaren kall och regnig”.
Vi får alltså hoppas att det blir ett rejält busväder denna dag, och därmed slipper vi gå ut i skogen och riskera möta ilskna björnmammor eller rasande tjädertuppar. Gäddan kan vi lämna därhän eftersom ju isen ligger djup så långt ögat kan nå.
Tiburtius med familj hade det inte lätt. Han lät kristna sig på 200-talet tillsammans med brodern Valerianus och dennes hustru Cecilia. Detta ledde till att de alla ter dömdes till döden och halshöggs och man kan med säkerhet utgå ifrån att detta inträffade dagen före den 14, således fredagen 13e, vilket torde förklara den dagens dåliga rykte. Cecilia blev emellertid så småningom helgonförklarad och eftersom hon lär ha varit musikalisk blev hon musikanternas skyddshelgon. Även Tiburtius fick sin upprättelse när hans namn upptogs i den svenska almanackan… Han kan vara nöjd med att aldrig ha varit på tal att upptas i Svenska Akademin och därmed riskera att avrättas än en gång.
Den 14 april är, vill jag ha sagt med detta, en dag man skall färdas stillsamt igenom. Frågan är om man över huvud skall stiga upp för annat ändamål än att ta sitt kaffe med macka på bricka och tillsammans med denna tidning återvända till sängvärmen, läsa lördagens krönika och därefter ägna sig åt korsordet en stund. Ty vad har inte hänt genom åren denna farliga dag?
Strax före midnatt 14 april 1912 följde 1.514 resenärer och besättningsmän med i djupet när White Star Lines ”Titanic” gick till botten på den iskalla nordatlanten. Skeppet som ansågs osänkbart sjönk på två timmar och fyrtio minuter, allt medan dansorkestern, så berättas det, in i det sista spelade psalmen ”Närmare, Gud, till dig”. Min mamma var sju år gammal när katastrofen inträffade och det hände att hon berättade om den, mörka vinterkvällar när vi barn tjatade: ” Kan inte mamma berätta hur det var när mamma var liten?” Och så läste hon Karl Asplunds ”Hjältarna” med den berömda versraden ”några måste lämna båten…”
Den 14 april 1865 kl 22.13 sköts President Abraham Lincoln till döds på Fordteatern i Washington DC. Mördaren, som lyckades fly, var den berömde skådespelaren John Wilkes Booth, en hängiven försvarare av rätten att hålla slavar. Fyra dagar före mordet hade sydstaternas general Robert E Lee kapitulerat vid Appomatox i West Virginia, men Booth närde förhoppningen att sydstaternas sak, genom mordet, skulle få ny kraft och till slut gå segrande fram. Nio dagar efter dådet hann dock ödet upp honom i skepnad av menige soldaten Boston Corbett som sköt ihjäl honom i en lada i staden Port Royal.
Poeten Vladimir Majakovskij tog sitt liv den 14 april 1930. Han var född i Georgien
37 år tidigare. Och han var inte bara poet utan också konstnär i den futuristiska skolan.
Hans affischer är världsberömda, men i dagens mediabrus är det lätt att en röst som Majakovskijs bara försvinner. Därför vill jag påminna om honom. Han är drastisk, han är rolig, ömsint, knivskarp, kärleksfull. Han är hel enkelt allt.
Sina första dikter fick han publicerat i tidskriften ”En örfil åt den offentliga smaken”, året var 1912 och tsarismen var som blodigast. Så fick han också flera fängelsestraff.
1915 gav han ut diktsamlingen ”Ett moln i byxor”, senare kom t ex ”För full hals” som man kan lyssna till i en inspelning av musikgruppen Nynningen. (De var i Luleå nyligen och gjorde en bejublad konsert på Kulturhuset). Andra titlar, som finns översatta och kan lånas på biblioteket, är diktsamlingen ”Jag – dikter i urval” eller teaterpjäsen ”Vägglusen”
”Ett moln i byxor” börjar så här:
Världen har jag med röstkanonader bedånat
Här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år.
Ni ömsinta vill älska till violiner
Dom råbarkade vill ha kärlek som pukornas buk.
Men ingen av er kan vända in och ut på er
Tills ni blir bara läppar som jag.