”Onämnd, oglömd – Ei mainottu, ej unohtettu” är Majvor Mäki Sjöbergs andra diktsamling.
Liksom den första, ”Kanuisvaara”, växlar språket mellan svenska och meänkieli, även om absolut största del av verket är skrivet på svenska.
Diktsamlingens början för tankarna till Ernest Hemingways berömda kortnovell ”For sale: baby shoes, never worn.” och August Strindbergs (också berömda, men betydligt längre) novell ”Ett halvt ark papper”.
Precis som Hemingway och Strindberg gjorde i de novellerna beskriver Mäki Sjöberg ett litet barns död, utan att nämna det explicit:
högtidsstund i vårvinterns
sparsamma ljus
efterlängtad son vilar i vitt
i familjefamn
Precis som Hemingway och Strindberg lyckas också Mäki Sjöberg träffande beskriva den sorg som kommer när någon dör alldeles för tidigt.
inget nu levande lindrar
värmer eller tinar
det stumma pansar
du bygger kring
din smärta
Dikterna är vid en första anblick lättlästa. Men efter en omläsning upptäcks nya dimensioner i dem. Det är vackert.
Ofta förespråkar jag enkel litteratur. Av demokratiska skäl kan jag hävda att det ska vara lätt både att få tag på och förstå böcker. Men när jag läser ”Onämnd, oglömd – Ei mainottu, ej unohtettu” slår det mig att jag nog ändå saknat poesi som jag måste läsa om för att greppa. Det finns något fint i att läsa om och läsa om igen.
Att Mäki Sjöbergs poesi är både enkel och svår beror nog till stor del på hennes förmåga att skriva så kraftfullt på rim, något inte ens de mest etablerade poeter alltid klarar av.
Det görs till exempel i dikten som gett namn åt boken:
blev
aldrig nämnd
blev aldrig glömd
blev en ofullbordad dröm
Den lågmälda sorgen ligger som en hinna över hela verket, även i de mer hoppfulla dikterna. Genom det visar Mäki Sjöberg att viss sorg bär vi alltid med oss, även om tiden har en förmåga att läka de största av sår.
Dikterna visar hur sorg sliter isär familjer, gör hoppet mindre hoppfullt och låter tystnader bli kvävande.
Något som däremot inte är sorgligt är att Maj Mäki Sjöberg skriver. Tvärtom är det fantastiskt.