Tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt, är en sorts klyscha som kan tillskrivas journalistik i allmänhet och foto-genren i synnerhet. Det är Marianne Westin som lånat uttrycket under kapitelrubriken ”Ögonblicksbild” för att beskriva ett signum för Per Lundströms fotokonst. De båda har tillsammans skapat ”Med öppna ögon – Destination Nordkalotten” (With open Eyes – Destination The cap of the North). De korta texterna i all ära, det hade jag ingen aning om-rader och anekdoter, detta lilla alster ägs av Per Lundströms fantastiska foton på renar, fiske, rovdjur, fjäll, solen, norrsken. Eller på Tjuonavagge(Lapporten), som Per som liten med utsikt från föräldrarnas stuga i Abisko associerade med ”världens största skateboardramp”.
För mig var Per Lundström känd som mannen som fotograferat norrsken, typ. Efter ”Med öppna ögon – Destination Nordkalotten” är han så mycket mer. Så stillbildsfotograf han är fångar han rörelser i skeenden. Men det finns också bilder att helt vila i. Naturens storhet och människans litenhet är en återkommande känsla. Till exempel under rubriken ”Snö, is och kyla och fotot” – i registret kallat Jockfall, Kalixälven, Överkalix - där man ur helikopterperspektiv ser en ensam man (tror jag) vandra på spikrak väg i bitande kyla, och jag vet inte om solen är på väg upp eller ned.
En annan favorit är den till synes enkla Finsk Lapphund, Moskosel, där bilden visar ryggen på en hund som sitter och tittar framåt mot en böljande rak väg. En bild som jag tycker är märkvärdig eftersom egna associationer går igång i mig.
Jag får energi och känner förundran över stort och smått när jag läst ”Med öppna ögon”, en bok vars innehåll rör sig över norra Sverige, dito Norge och Finland och till Kola-halvön i Ryssland. I introt rubricerat ”De mäktiga ljusens land”.