För invånarna i en liten grekisk by har de tyska soldaterna blivit vardag. Året är 1945. Samhället är sedan några år ockuperat, skolan fungerar inte och flera har förts därifrån. En dag faller bomber över byn. De kommer inte från tyska stridsplan, utan engelska. En skolklass tar skydd i en grotta, och för att få tiden att gå börjar lärarinnan berätta Homeros ”Illiaden”.
I antika Greklands epos är ofta släktförhållandena och intrigerna avancerade. Det gör att dessa berättelser ofta till och med är svårare att hänga med i än ryska romanklassiker där alla möjliga böjningar av familjenamn försvårar läsandet. När jag själv pluggade litteraturvetenskap räckte det inte med att bara läsa ”Illiaden” och ”Odyssén”, utan det krävdes både en och två föreläsningar om verken innan jag greppade att Paris förälskelse i Helena var själva orsaken till att det trojanska kriget utbröt.
Theodor Kallifatides förenkling av ”lliaden” är alltså välbehövlig. Och bara för att det är en förenkling betyder det inte att det är en enkel historia som berättas. Tvärtom ger Kallifatides Helena, Paris, Agamemnon och Menelaos starka personligheter. Karaktärerna är både avancerade och mänskliga. Det var de när historien skrevs för nästan 3 000 år sedan också, men för en ovan läsare kan det vara svårt att förstå och i många av de parafraser och versioner som gjorts efteråt är personporträtten platta. I Slaget om Troja lider Helena av dåligt samvete och ångest.
Inte ens när Diane Kruger gestaltade drottningen av Sparta i Hollywoodfilmatiseringen Troja 2004 fick vi ta del av Helenas känslor på det sätt som Kallifatides låter oss göra.
En annan, uppenbar, skillnad mellan Homeros och Kallifatides är hexametern. Men med lite vilja går det såklart att läsa Kallifatides vackra och raka språk, med karaktäristiskt korta meningar, som någon form av vers.
Samtidigt som ”Illiaden” fängslar, är biberättelsen om skolklassen under andra världskriget ännu bättre. Längs vägens gång blir situationen i byn värre och värre, men också hoppfullare och hoppfullare. Det är såklart ett medvetet val av Kallifatides. Oavsett tidsperiod är alla krig lika förgörande och alla kärlekar lika omvälvande, kvinnorna är både krigens och kärlekens förlorare. Och trots att krig har miljontals förlorare finns det inga som vinner. ”I krig och kärlek är allt tillåtet”, är ett ordspråk vi är vana att höra. ”Kriget är tårarnas källa och det finns inga segrare”, menar istället Theodor Kallifatides.