Den 12 maj bröt en brand ut i ett trevåningshus på Hertsön. Byggnaden gick inte att rädda och totalt drabbades 14 hushåll.
Det var vid 20-tiden den 12 maj som en brand bröt ut i ett trevåningshus på Hertsön i Luleå. Byggnaden gick inte att rädda och totalt 14 hushåll drabbades.
Familjen Torneus/Fennhagen, som består av fem personer, bodde i en fyrarummare på bottenvåningen. Beatrice Torneus och Magnus Fennhagen är två av dem som förlorade sitt hem den natten.
– När jag sprang ut ur lägenheten, då fick jag med mig hans vita tennisskor, säger Beatrice och nickar mot maken Magnus.
Hon fortsätter:
– Sonens dator och några trosor. Jag hade bara på mig pyjamasen när jag gick ut.
Magnus Fennhagen var i Gällivare på jobb när branden bröt ut. När han fick höra vad som hänt satte han sig genast i bilen och körde till Luleå.
– Det var långa timmar kan jag säga, det var hemskt. Och när man kom ner hit och hon satt i kyrkan med alla andra där, det var en jobbig situation. Då fick man sätta på sig som en mask, för att inte bryta ihop, säger han.
"Det har alltid varit min största rädsla att hemmet skulle brinna. Man kollar 40 gånger om kaffekokaren är avstängd innan man åker hemifrån", säger Magnus Fennhagen.
I dag bor de i den ersättningslägenhet på Hertsön de erbjöds av Lulebo, som ägde det nedbrunna huset, fyra dagar efter branden.
– Där gjorde ändå Lulebo en bra grej för de har tydligen inte några krav på sig att fixa det, det är inte deras ansvar egentligen utan det är försäkringsbolag och så vidare. Men jag tycker de gjorde ett jättebra jobb som faktiskt fixade boende till alla, säger han.
Däremot hade båda önskat att ersättningslägenheten inte låg på Hertsön och framför allt inte i ett likadant hus som det de bodde i tidigare.
– Vi vill bort från Hertsön, det känns inte tryggt att bo här. Det är sex bränder som har skett sedan 2003 i sådana här hus och då känner man, kommer det här bli sjunde eftersom vi bor i ett likadant hus, säger Beatrice Torneus som tillägger att hon tidigare trivts bra i stadsdelen och att det varit ett lugnt område.
De säger att de är glada att de har livet i behåll, men att de samtidigt sörjer de ägodelar som betytt mycket för dem.
– Det är jättejobbigt, man har ju förlorat hela sitt liv. Visst, man får en nystart, men det är fortfarande jättemycket minnen och arvegods som man aldrig kommer kunna få tillbaka. Som man har fått i gåva av folk och har värderat jättemycket, sånt går inte att ersätta, säger Beatrice Torneus.
– Det ger en otrolig sorg, även om det bara är materiella ting.
De hade även sparat en hel del möbler på vinden, tanken var att barnen skulle få dessa när de flyttar hemifrån.
– Min son är 19 och han börjar fundera på att dra sig hemifrån. Nu har jag inga grejer att ge honom, säger hon.
En dolk från första världskriget, som är en släktklenod, var en av de få saker Beatrice Torneus lyckades rädda. "Min pappa har fått den av min farfar och jag har fått den av min pappa, och jag ska ge vidare den sen. Så det var fint att hon kunde rädda den", säger Magnus Fennhagen.
I elva år bodde de i lägenheten som nu inte finns längre. Paret säger att de är glada att de var försäkrade och sakta men säkert håller de på att bygga upp ett nytt hem.
– Det är någonting att göra hela tiden. Det ska köpas in grejer, träffas folk och man ska iväg och fixa saker. Nu har det börjat lugna ner sig, men var enda liten grej man ska göra då måste man köpa det. Som när vi fick våra sängar och skulle skruva ihop dem, då hade jag ingen skruvmejsel. Då fick vi fara ut och köpa massa verktyg, det är så där hela tiden, säger Magnus Fennhagen.
Vidare säger han att det är svårt att känna sig hemma i den nya bostaden.
– Jag känner fortfarande att vi är hemlösa för det här är ju inte vårat hem. Det är inte här vi har alla minnen och det är inte här vi har byggt upp allting. Vårt hem var ju där borta.