Det är den nionde april i år. I Luleå ligger isvägen kvar när Madeleine Bernsten återvänder till hennes mammas födelsestad. Med på resan är dottern Frida.
I strålande solsken, på ett fruset istäcke utanför stadens södra hamn, möter mor och dotter promenerande lulebor ute på sin lunchrast.
– Jag tror att vi kom till Luleå under den bästa tiden på året. Vi har bestämt oss för att stanna här i ett år – från påsk till påsk. Sen får vi se vad som händer, berättar Madeleine Bernsten.
Hon sitter i soffan tillsammans med sambon Guy Everitt, 51. I vardagsrummets tak hänger en gyllene ballong formad som en jättestor fyra. På golvet monterar jubilaren under absolut tystnad ihop ett hus av duploklossar.
Trots att Madeleine Bernsten bara besökt Sverige under någon enstaka sommarvecka svarar hon på frågor med en oklanderlig svenska. Endast den uppmärksamma lyssnaren kan urskilja en svag brittisk accent.
– Jag har aldrig gått skola i Sverige, men hemma talade min mamma och pappa svenska. På det sättet lärde jag mig språket. Nu vill jag att min dotter ska lära känna sin släkt i Norrbotten, säger Madeleine Bernsten.
Mamma heter Carina Hilmersson och bor i dag i Stockholm. Hon föddes 1944 och är uppvuxen på Videgatan som ibland skuggas av Skogsvallens sittplatsläktare.
Maken Bernt Ola Bernsten kommer från Boden. Hans yrkeskarriär som företagsledningsexpert med datorer som sitt specialintresse tog familjen ut i världen.
– Jag föddes i Iran 1977, men har inga minnen av huvudstaden Teheran. Pappa sade alltid att det var den bästa platsen att bo på i hela världen. Mamma och pappa älskade skidåkningen. Teheran är omringat av höga berg. I januari 1979 evakuerades min mamma och jag när shahens styre föll. Vi flydde till mormor Wivan Engelmark och släkten i Unbyn i väntan på att pappa skulle komma efter.
Familjen har valt att arbeta och leva i fler länder runt om i världen. Madeleine Bernsten fick sin utbildning i England som också blev hennes hemland.
Hemmet ligger i staden Bath som grundades av romarna sedan de upptäckt grevskapets Somersets varma källor. Den synnerligen vackra staden, där Edgar kröntes till kung i England år 973, finns i dag på Unescos världsarvslista.
– Vi har hyrt ut vårt hem i ett år. Min första tanke var att vi skulle flytta till Unbyn, men där verkar det vara omöjligt att hitta ett hus. Det måste vara en väldigt populär by. Vi valde till slut Luleå som är ungefär lika stort som Bath. Vi har varit här i snart sju veckor och insett att det är en stad som är perfekt att cykla i. Det finns mycket att göra. Vi har åkt skidor i Måttsund, besökt kyrkbyn, Hägnan, badhuset och biblioteket som är bättre än det vi har i Bath, betonar Madeleine Bernsten.
Inga problem så här långt?
– Det är en sak som jag har svårt att förstå. Varför måste alla ha bank-ID i Sverige? Nu har jag lyckats skaffa mig det och livet har blivit mycket lättare. Det är lite svårt att komma i kontakt med lulebor. Vi har mest lärt känna andra nyinflyttade. Vi mötte ett sydafrikanskt par som hävdade att november är den värsta tiden under hela året. De påstår att november i Luleå känns som två månader.
Madeleine Bernsten driver ett eget företag som hon kan sköta från Sverige. Sambon Guy Everitt är civilingenjör med brobygge som sin specialitet, men valde att säga upp sig strax innan flytten till Sverige.
Under de senaste veckorna har han fått ett flertal jobberbjudanden i Luleå, men vill helst utnyttja året till att bli en hemmapappa.
Nyligen köpte familjen en motorbåt. Planen är att i sommar ge sig ut på upptäcktsfärd i skärgården.
– Egentligen vill vi helst segla, det var faktiskt så vi träffades första gången, men det är förstås otänkbart att ha en fyraåring i en segelbåt. Vi har förstått att med en motorbåt kan man gå i land nästan var som helst. Det kan bli en fantastisk sommar, säger Madeleine Bernsten.
Du lever i två världar. Var känner du dig mest hemma?
– Om Sverige möter England i en fotbollsmatch håller jag alltid på Sverige. För mig är det viktigt att behålla mina svenska rötter. Det är anledningen till att jag har återvänt hit varje sommar. Jag känner mig som en svensk, men i vissa situationer kan jag känna mig som en engelsman – särskilt när jag måste ta kontakt med svenska myndigheter.