Luleås 400-årsjubileum 2021 närmar sig. Den ursprungliga staden låg i den stadsdel som senare fick namnet Gammelstad, den gamla staden med storsockenkyrkan och kyrkstugorna. Luleå kommun har gett professor Lars Elenius i uppdrag att göra fyra skrifter om den gamla staden. Den första ligger nu klar med temat hur olika folk mötts i kyrkstaden.
Det visar sig snart att detta inte är en skrift om bara den gamla staden. Här skildras ett större omland, hur det påverkats av folkvandringar och krig. Första kapitlen handlar mycket om namn, hur olika språkgrupper påverkat namngivningen av boplatser, vattendrag och berg. Det är den naturliga följden av människornas rörlighet.
Det är ingen medryckande inledning, den är faktastinn och riktar sig till en nördig krets av historiskt intresserade, men för dem finns mycket att hämta. Författaren kan sin sak, den norrbottniska historien.
I tredje kapitlet förs vi närmare människorna. Vi får veta att samerna som vandrat till kusten ofta fick sysslor som bönderna avskydde, som att slakta hästar, avliva hundar och agera skarprättare. Det sistnämnda handlade om att hugga huvudet av människor dömda för brott.
Elenius påpekar att det är svårt att finna berättelser om människor, men med undantag för domstolsprotokoll. Där har han funnit den 16-åriga samiska vallpigan Karin Olofsdotter, som 1706 blev med barn efter ett kärleksmöte med den 21-årige samiske drängen Olof Larsson.
Barnet växte i magen, men en dag fick hon missfall när hon vallade korna. Hon lämnade fostret i skogen, rentvättat och övertäckt av kvistar. Hon sökte senare efter det döda gossebarnet, men utan framgång. Hon försökte men kunde till slut inte hålla tyst om missfallet och hon greps av länsman.
I tingsrätten berättade hon om vad som hänt, att barnet var dödfött, men hon dömdes till döden för barnamord. Domen gick vidare till hovrätten som kunde tänka sig en benådning om barnets far gick med på giftermål, det han lovat om hon blev med barn. Nu hade han ändrat sig och tingsrättens dödsdom stod fast. Senare ändrade hovrätten domen till spöstraff och det verkställdes.
De är Karin Olofsdotters öde som ger boken ett läsvärde och når en mera allmänintresserad publik, blir det man brukar kalla populärhistorisk. Annars är frågan vilken publik förlaget tänkt sig när man valt denna smala utformning. Knappast den vanlige kyrkstugeturisten. Då hjälper det inte att boken också bekostats med en engelsk översättning.