Vilka tre svenskar kan vi betrakta som i särklass mest minnesvärda idag? Inte är det Björn Borg, Ingemar Stenmark eller Gunder Hägg, inte Dag Hammarskiöld eller Alfred Nobel, inte Gustaf Vasa eller Karl XII. En ledtråd kan lämnas, att det rör sig om två män och en kvinna. Det vanligaste svaret brukar vara blomsterkungen Carl von Linné. Så har vi kvinnan och det blir Heliga Birgitta. Betydligt svårare är att komma på Emanuel Swedenborg.
Som ”amen i kyrkan” kommer genast frågan: vem är Swedenborg? Ja, säg det. Benämningarna är många: naturvetenskapsman, filosof, bibeltolkare, kristen mystiker och teolog, vilket visar bredden i hans verksamhet. I tiden rör det sig om 1688 till 1772, i rummet Mellansverige samt mångåriga studieresor till Holland, Frankrike och England.. Det är också utomlands han har satt sina djupaste spår genom sin Nya kyrkan, sin förkunnelse utifrån en bibeltolkning som vanligen uppfattas höra till hans samröre med änglar och andar.
Ernst Brunner fortsätter med Darrning sin serie av historiska skildringar rörande Bellman, Karl XII eller varför inte kungamördaren Ankarström. Så långt förefaller det vara handfasta ämnen men vad ska man säga om ”Darrning”? I bästa fall är det ett ord som sammanfattar den Swedenborg som vanligen är så svår att greppa. Mycket klokare blir man inte av baksidestextens förklaring: ”Allting genomförs av små darrningar eller tremulationer. Ljudets transport genom rummet var en darrande sträng mellan ande och materia. Inget kunde begripas utom detta materiella sett som figurer i rörelse. Även ljuset var en rörelse utförd i luft som i sig var materia men också säte för en rörelse utanför materien, en sista darrning som var Swedenborg själv, alltets egentliga varelse, det allestädes närvarande utommateriella.”
Låt oss gå till en grundligare genomgång av boken om Swedenborg. Inledningsvis kan vi konstatera att detta är en ytterst faktarik skildring inte bara av ”föremålet” utan även hans tid. Vad sägs om 742 sidor brödtext, endast ett fåtal bilder mestadels från tiden, samt en tydlig kronologisk struktur där åren har sin jämna lunk. Det rör sig som sagt om en väldig textmassa där överblicken underlättas av de talrika mellanrubrikerna på kapitelnivå. Vad man däremot saknar är ett personregister eftersom åtskilliga människor hinner både nämnas och åter nämnas textmässigt sett. Så sker utifrån den valda kompositionen att samma person kan återkomma under skilda årtionden. I en sådan textmassa finns naturligt nog åtskilliga exempel på långa och komplicerade meningar. Snirkligheten må vara en sak men ibland tvingas man till omläsning av ett avsnitt. För läsaren lyckas författaren inte alltid göra syftningar som känns entydiga redan vid första bekantskapen.
Vad kan man utifrån den här boken tillföra vår bild av Swedenborg? Ernst Brunner har själv varit inne på frågan i bokens efterord. ”Jag kan se en svaghet hos mig vad gäller djuppsykologiska persontolkningar som jag undvikit. […] Min vetenskaplighet bygger på objektivitet och på källforskning. Jag vill komma åt de inre förloppen och beskriva Swedenborgs handlande med hänvisning till vad källorna utsäger. […] Jag har inte haft som ambition att synliggöra Swedenborg bara som tros- och tankebärare utan även som fysisk person i ett historiskt rum.”
Just det sistnämnda känns för mig personligen som en bekräftelse på mitt positiva intryck av Brunners, tyvärr får vi nog säga, alltför tjocka bok. Den fysiska personen i det historiska rummet kan vara lika med att Swedenborg och den avlägsne släktingen Linné satt med i den nyinstiftade Vetenskapsakademien, detta då i sällskap med Jonas Alströmer, mest känd som potatisens introduktör i Sverige.
Idag minns vi Swedenborg för det lusthus som flyttats till Skansen i Stockholm. Det hörde ihop med att han odlade allehanda grönsaker så att man när det begav sig hade något av ett självhushåll på Söders höjder i huvudstaden. Det ligger därför nära att se Swedenborg som även en pionjär för vegetarisk hushållning.
Men inte nog med detta. Dåtidens städer var minst sagt stinkande och otrevliga. Jag vill inte utelämna Brunners skildring från en annan av Swedenborgs adresser: ”Ruckel som var nästan obeboeliga hade vuxit upp slumlikt och kunde ses hopspikade på något kvarters avstånd från praktbyggnaden där Swedenborg kom att bo under samma tak med de yppersta i den stockholmska noblessen: riksråd, hovrättsråd, en riksmarskalk, excellenser, friherrar, presidenter med namn som Trolle, Bonde, Hjärne och Funck.”
Men inte nog med detta får vi säga en andra gång. Swedenborg var bl a teolog. Som sådan var han omstridd. Han ingick även i sociala nätverk som man lättare förstår utifrån de nämnda raderna om slum och nobless. Swedenborg var inte bara son till en biskop och en ordets förkunnare men då vid sidan av trons huvudstråk. Han var som nämnts släkting till Linné. I samma nätverk ingick även namn som Benzelius och Benzelstierna. Där påminns vi om ett norrbottniskt historiskt arv. Det är fråga om släkten Benzelius från Bensbyn nära Luleå, den som tog den lärda och teologiska vägen på nationell nivå och som skymtar här och var i historieskrivningen om Swedenborg.