Fakta/ kakelugnar

Kakelugn är en murad eldstad, utvändigt klädd med kakel. Kakelugnen utvecklades i Sydtyskland under medeltiden och är känd i Sverige sedan renässansen. Äldre ugnar eldades från ett angränsande utrymme, s.k. biläggarugnar, en typ som bibehölls på kontinenten, medan man i Sverige i början av 1700-talet övergick till framifråneldade vindugnar. En rik kakelugnskultur uppstod i Sverige, samtidigt som kakelugnen effektiverades genom ett av C.J. Cronstedt och generalen Fabian Wrede 1767 konstruerat kanalsystem, genom vilket röken från brasan tvingades passera innan den nådde skorstenspipan. Därmed nedbringades bränsleåtgången till ett minimum, samtidigt som ugnens värmemagasinerande förmåga utnyttjades maximalt. De svenska bostäderna fick snart rykte om sig att vara Europas bäst uppvärmda. Rektangulära ugnar med skänkhylla blev den vanligaste modellen och tillverkades liksom runda efter ritningar av ledande arkitekter vid bland annat Rörstrand. Omkring 1800 tillkom kolonnkakelugnen med rund överdel och fyrkantigt bottenparti samt under Karl Johanstiden en låg, vit postamentugn, ovanpå vilken en urna eller en skulptur hade sin plats. Jämsides härmed framställdes i landsorten ugnar med stänkmönster eller diagonalrutning. På 1860-talet övergick man från hantverksmässig till maskinell produktion. Nygrundade fabriker masstillverkade kakelugnar i nyrenässans, nyrokoko och andra nystilar. Kring sekelskiftet och på 1910-talet förekom också ugnar i jugend eller med klassiserande utformning. Som huvudsaklig värmekälla för bostäder undanträngdes kakelugnen på 1920-talet av centralvärmesystem men har från 1970-talet fått ny popularitet som kompletterande uppvärmningsanordning. Fakta:NE</Faktatext>