Den 1 maj 1997 började Susanna Gideonsson arbeta som första ombudsman på Handels i Luleå.
Nu sitter hon på ett café i centrala stan. Hemma är hon och maken Curt i full färd med att packa flyttkartongerna. De har köpt en gård utanför Umeå.
Familjen har bott i en villa på Bergnäset under alla år och Susanne Gideonsson har veckopendlat till Stockholm och kontoret på Sveavägen.
– Det är ett oerhört roligt jobb. Jag tvekade mycket innan jag tog jobbet men det har gått jättebra.
Hon har fått lära sig att släppa på kontrollen och låta familjen få bygga upp sina egna rutiner. Även om det har funkat bra så har hon stundtals känt sig frånvarande.
– Jag har försökt vara hemma när det är speciella grejer, som utvecklingssamtal. Ibland har mina barn sagt till men samtidigt har de haft någon konstig stolthet över mitt jobb. Vi får väl se när de blir föräldrar själva hur mycket kritik man får, säger hon.
Det är hon - och mestadels män - som stått på flygplatsen om söndagskvällarna och väntat på att få gå ombord.
Det krävs en del styrka att som kvinna kunna välja ett sådant liv?
– Ja, eller att man har den maken som gör att det funkar, att han har ställt upp under alla år har varit en förutsättning för att det överhuvudtaget har fungerat, säger hon.
Nu är hon aktuell som en het kandidat till att bli ordförande för förbundet då Lars-Anders Häggström väljer att kliva av.
Om det är hon dock fårordig.
– Det är många tidningar som ringt och velat göra intervjuer om att jag ska ta över. Men ingenting är klart, så det känns inte rätt, säger hon.
Det formella beslutet väntas tas på ett förbundsrådsmöte den 22 maj.
Redan när Susanna Gideonsson gick i årskurs sex på mellanstadiet i Lycksele och tog sitt första jobb som tidningsbud gick hon med i fackförbundet Transport. När hon fick arbete på en snickerifabrik efter nian gick hon med i Träindustriarbetarförbundet.
Att vara med i facket har alltid varit självklart.
– Jag var nog lite obstinat och ifrågasatte saker.
Hon har arbetat i skogen, både som skogsplanterare och sedan som stamkvistare och kört motorsåg. Som 20-åring erbjöds hon jobb som vårdbiträde inom äldreomsorgen, och där blev hon mer och mer fackligt aktiv i Kommunal.
1990 gick flytten från Lycksele till Umeå och hon blev distriktsombud på SSU Västerbotten. Där träffade hon också sin blivande man som var aktiv inom Metall.
Och du blev kär vid första ögonkastet...?
– Nej, men vi satt i LO-distriktets styrelse båda två och var nog varandras motpoler, vi tjafsade och diskuterade rätt mycket. Men i grund och botten tyckte vi egentligen lika men hade olika sätt att uttrycka det på.
Hon kom in i förbundet bakvägen. Som SSU-ombudsman var hon ansluten till Handels.
– Jag har inte jobbat i butik men det gör inte så mycket. Ett tungt lyft är ett tungt lyft, oavsett om det är i ett snickeri, i skogen, i vården eller i en butik.
Vad är det som driver dig?
– Det är att ge de anställda insikten att de kan hävda sig. Jobbar man i en liten butik och inte får några lunchraster kan man välja två vägar, antingen kommer vi, facket, dit och löser problemet eller så kan jag tala om deras rättigheter och att de ska ta det med sin chef. Jag har alltid jobbat efter att de ska försöka själva först, då kan de växa som person och så tar de med sig den erfarenheten till nästa arbetsplats.
Vad säger du om fackföreningarnas ställning i samhället?
– Den allmänna trenden är att de har försvagats under en rad av år. Men jag upplever att det är på väg att vända. Jag fick medlemssiffrorna för april månad och vårt förbund har ökat med 814 medlemmar på en månad och 2 600 sedan årsskiftet. Det är ett riktigt trendbrott.
Visstidsanställningar är det största problemet för Handels, och precis som inom många andra områden i samhället är även jämställdheten en stor fråga.
Eller snarare bristen på den.
– Börjar en kille och en tjej samtidigt på en butik har tjejen oftast lite mer betalt i början. Sedan får killen mer och mer timmar, när han börjar vara 23-24 så tjänar han mer än vad hon gör. När de är 28 så har hon 30 timmar i veckan och han har heltid. Och hon stannar på 30 timmar fram till pensionering. Att vara tjej drabbar en tills man dör, det är förjäkligt, säger hon.