Det händer att fotografen och dokumentärfilmaren Staffan Nygren, 70 år, skämtsamt kallar sig för museichef. För ändamålet hänger en slips på väggen. Mönstret kan du säkert gissa dig till.
När vi gör vårt museibesök i lägenheten på Mjölkudden är över 150 ägodelar utplacerade i vardagsrummet.
– Jag har fått oväntat många gensvar efter att jag presenterade mitt museum på Instagram. Bland andra hörde Washington Banana Museum av sig. Jag förvarar samlingen nedpackad hemma, men vill gärna visa upp den för allmänheten. Flygstationen i Luleå vore en bra plats. Det pågår också samtal med en konstbiennal.
Västerbottningen kom till Luleå 1969 för att studera vid fotoutbildningen på Bergnäset. I 19 år arbetade han som medicinsk fotograf innan han övergick till att bli museifotograf/filmproducent i 24 år vid Norrbottens museum.
Det var på Centrallasarettet i Boden som fröet till The Arctic Banana Museum kom till.
– Egentligen handlade det mer om ett skämt en sen fredagkväll, när jag slängde ur mig att "jag ska också forska när jag blir stor". När jag fick frågan "i vad?" råkade vi passera en fruktfat vilket gav mig svaret: "Bananer!" Många år senare utlyste Filmpool Nord ett manusskrivartävling. Jag blev antagen med en idé om en dokumentär om bananer. Egentligen är en mockumentär ett mer passande namn. Man har kallat den för en feelgood-film.
Samlarivern väcktes under arbetet med filmen "Nine minutes bananas" som nyligen lades ut på Youtube. Tillsammans med kåsören Gunnar Vesterlund genomförde Staffan Nygren en ovanlig inventering i Piteå.
– Jag behövde rekvisita till filmen. På Tradera fanns massor. Det var spännande att lämna in bud, men jag vaknade upp en natt och insåg att jag hade spenderat 5.000 kronor på olika banangrejer. Det var en stor del av filmens budget. Nu har jag lovat mig själv att inte köpa in något mer, även om jag fortfarande besöker Tradera då och då och inser att det finns en massa grejer kvar...
Bananen är ett ofta förekommande motiv i konst, design, litteratur och musik. På ett bord ligger lp:n "Bananskiva" där Georg Riedel tonsatt Lennart Hellsings texter. Det klassiska barnalbumet spelades in i november 1975 av Fred Åkerström och Gösta Linderholm.
Duon är inte de enda som besjungit den gyllengula frukten. På listan finns namn som Deep Purple (Bananas), Streaplers (Lady Bananas), Harry Belafonte (Bananaboat), Black-Ingvars (Bananer i pyjamas) och förstås Electric Banana Band (Banankontakt).
I samlingen finns också ett gulnat notblad med revykungen Karl Gerhards översättning av Frank Silvers & Irvings Cohns hit "Yes, We Have No Bananas" från 1922. Redan året efter kom den svenska versionen med titeln "Vi ha inga bananer".
– Min samling är ett bevis på människans olika kulturella yttringar och förstås bananens popularitet. Det handlar om en av världens mest spridda handelsvaror, förklarar Staffan Nygren.
Den allra första bananen lär ha anlänt till Sverige den 14 juni 1869. Det var den framgångsrike grosshandlaren Friedrich Mühlenbock som importerade frukten från Västindien. Det blev en omedelbar succé.
Sedan 1909 blev importen mer regelbunden, när norrmannen Carl Matthiessen grundade företaget AB Banan-Kompaniet i Göteborg.
100 år av banankonsumtion har satt sina spår. I dag är Sverige det land i världen som äter flest bananer per capita, 17,6 kg per person och år.
Lite överraskande visar det sig att det inte finns en enda banan hemma hos Staffan Nygren, men han försäkrar att han gärna äter frukten på pizza eller i maträtten Flygande Jakob. Bananlikör är en annan uppskattad produkt.
– Efter mina filmvisningar brukar det ofta komma fram någon som vill berätta sin bananhistoria. För många äldre kan det handla om deras första banan efter andra världskriget när importen kommit igång igen. Vi verkar alla bära på en bananberättelse.