När sonen kom kände hon instinktivt att hon ville ge honom ett bättre och tryggare uppväxt än vad hon kände att hon själv haft. Hon läste upp sina betyg på Komvux och studerade sedan till förskolelärare på högskolan i Karlstad.
– I samband med att jag var klar med studierna hade det börjat strula mellan mig och Albins pappa så vi skiljdes och jag tog med mig Albin och flyttade till Lund där jag fått jobb.
Efter en tid i Lund träffade Eva den man som senare kom att bli hennes make och när Albin var åtta år fick han en lillebror och ytterligare en lillebror två år senare.
– Det var ungefär vid den här tiden som Albin började strula, han kom in i någon slags förpubertet och var en pojke med väldigt mycket energi. Det skulle hända saker hela tiden, annars var det inte roligt. Att vara i skolan var inte kul, han kunde inte sitta still utan sprang mest omkring.
I vuxen ålder fick Albin diagnosen adhd, men det var inget man kände till då i början på 1980-talet. Oroliga barn som inte kunde sitta still fick etiketten damp-barn men Eva kände att det inte alls stämde in på Albin.
– Då pratade man ju om damp-barn som var skogstokiga, men så var han ju inte. Tvärtom, var han väldigt social och hade lätt att få kompisar.
Inom Eva började en allt större oro växa till för hur det stod till med Albin. Plötsligt en dag upptäckte hon att han börjat snatta. Bland annat hade han tagit ett hundkoppel som han inte kunde förklara varför han tagit det. Eva tvingade honom lämna tillbaka kopplet till butiken och be om ursäkt och trodde därmed att han skulle sluta stjäla. Så blev det inte, däremot blev han bättre på att dölja det.
1988, när Albin var 13 år gammal, bestämde sig familjen för att lämna Lund och flytta norröver till Luleå. Albin fick snabbt nya vänner men i skolan fungerade det inte alls.
– Han kunde vara väldigt social och trevlig samtidigt som han blev alltmer opportunistisk och ville varken gå i skolan eller göra sina läxor. Jag kom på honom med att skolka.
I samma veva drabbades Eva själv av en allvarlig depression och blev så dålig att hon var tvungen att medicinera med olika typer av psykofarmaka. Tabletter som inte fungerade byttes ut och de överblivna tabletterna gömde hon högt uppe i ett skåp.
– Jag borde såklart ha lämnat tillbaka tabletterna jag inte behövde till apoteket, men istället växte mitt förråd av mediciner. Efter ett tag blev jag blev alltmer misstänksam och kände att han sysslade med något som han inte borde. En dag upptäckte jag att han hade tagit flera tabletter ur en karta som jag höll på att äta av. Tidigare hade han tagit någon enstaka tablett åt gången, men nu hade han blivit modig och tagit så många åt gången att jag reagerade. Vid 13-års ålder hade Albin alltså börjat självmedicinera och tyckte själv att han mådde bättre av det. Han har själv berättat att han började testa droger tidigare, jag hade bara inte märkt något.
Det var nu som Eva blev rädd på riktigt. Hon tog kontakt med socialen på kommunen och mor och son fick tillsammans komma på samtal. Men Eva känner inte att de tog problemen på allvar.
– I dag är man mycket bättre på att ta tag i familjer med problem. Då mötte vi en socialsekreterare som tyckte att vi var en så trevlig och välordnad familj. Och Albin själv log och var jättetrevlig och lovade att inte fortsätta med några dumheter mer.
Efter besöket blev Eva desperat. Ingenting förändrades med Albins drogmissbruk och det var då hon tog kontakt med FMN, en förening som stöttar närstående till missbrukare. Här fick hon råd och tips, men att få Albin bort från drogerna för gott var svårt.
Åren gick och Eva kämpade på i perioder även med sin egen hälsa. Efter sju-åtta år i Luleå skilde sig hon och maken. Albin hade då hunnit bli 16 år och skulle börja gymnasiet och Eva berättar att han då hade flippat ut helt.
– Han började en praktisk linje på gymnasiet, men när det gått ungefär halva terminen kände jag att det var något som inte stämde. Jag ringde hans lärare och sa att jag var orolig över Albin och fick till svar att han slutat skolan och undrade om han inte berättat det hemma. Jag blev helt vansinnig. För mig är det helt obegripligt att man inte ringer och pratar med föräldrarna om en elev som dessutom är omyndig hoppar av gymnasiet. Vid det laget var det försent för honom att komma tillbaka också påstod de eftersom det gått alldeles för lång tid, berättar Eva som i efterhand ångrar att hon inte krävde att de skulle ta tillbaka honom eftersom de inte meddelat henne.
En dag kom en före detta missbrukare till Tunaskolan för att föreläsa. Eva gick dit och lyssnade och de fick bra kontakt.
– Det slutade med att vi lät Albin flytta in hos honom ett tag. Han visste hur han skulle få stopp på Albin. Han menade att man måste vara så otroligt bestämd. Jag tyckte att jag var bestämd, men man var i princip tvungen att kedja fast honom för han var ostoppbar annars och jag måste ärligt erkänna att jag inte klarade av honom.
Sedan följde en tid då Albin fungerade bra emellanåt, han var drogfri en tid men tog ett återfall och mådde dåligt igen. Han åkte in och ut på diverse behandlingshem och det gick utmärkt så länge han var där, men så snart han blev utskriven föll han tillbaka i drogberoendet.
– Under en period var han sambo, hade hundar och jobbade och allt fungerade så jag trodde att allting hade ordnat upp sig. Men så tog han ett återfall på nytt.
Eva berättar att det bara är en gång under alla dessa år som hon blivit riktigt rädd för honom. En kall vinterkväll kom han hem till henne med svår abstinens. Själv mådde hon dåligt i sin ångest och eftersom hon visste att hennes mediciner var lockande för honom lade hon alla tabletter i en ryggsäck som hon bar på sig hela kvällen.
– Jag slumrade till ett tag på soffan och vaknade med svår ångest och skulle ta mina mediciner ur ryggsäcken. Albin bad att få visa vilka mediciner som var så intressanta för honom, men jag var på min vakt och sa; ”nej, du rör inte mina mediciner”. Då svartnade det för ögonen på honom, han slog näven i bordet och skrek åt mig. Jag blev så rädd och helt förstenad. Till slut sa jag åt honom att gå. Han bad om ursäkt, men jag kunde inte låta honom stanna utan han gick iväg. Senare fick jag veta att han ringt sin bror och fick sova där.
Dagen därpå ringde hon till FMN och de hämtade henne till ett stödsamtal där hon både kunde gråta ut, prata om det som hänt och få råd och stöd
– Rådet jag fick var att helt enkelt stänga dörren och inte släppa in honom alls. Om jag släpper in honom mår jag själv sämre och han kan fortsätta som han gör utan konsekvenser. Därför är villkoret att han är välkommen om han är ren från droger och utan abstinens, annars får han inte komma.
Ett tufft beslut konstaterar Eva, men det var helt nödvändigt både för henne och för Albins bröders skull. Inte minst under jularna som annars kunde bli fyllda av oro och ångest. I dag är hon själv aktiv i FMN och menar att hon nu har orken, och kunskapen att hjälpa och stötta andra familjer med anhöriga som missbrukar.
Under åren har Eva många gånger varit orolig för att mista Albin. Senast för drygt ett år sedan då han var väldigt nedgången och tärd av sitt missbruk. Men i dag har hon hopp och ser en vändning som hon hoppas ska hålla i sig.
– Just nu bor han på ett behandlingshem i södra Sverige, han arbetar på en hästgård och får metadon som substitutbehandling. I somras var han hem några dagar på permission och det var så härligt att se honom. Han har varit fri från droger i ett halvår och det syntes verkligen att han mår bra, äter nyttigt, och tränar. Det är som att han blivit tio år yngre. Vi fick tre underbara dagar tillsammans där vi hann med en utflykt upp till Bälingeberget och bada både i Niporna och Storsand.
Nu vågar hon äntligen hoppas på att Albin ska klara av ett drogfritt liv då han skrivs ut från behandlingshemmet.
– Det viktiga är att han inte släpps vind för våg utan att det finns en bra uppföljning även när han lämnar behandlingen. Det är ett av problemen nämligen. Efter att ha blivit drogfri så släpps man ut och förväntas klara sig själv, då är det lätt att falla tillbaka igen.