– Jag är så nöjd över att vi lyckades behålla de högre nivåerna i a-kassan, säger arbetsmarknadsministern.
– Vi befinner oss i den värsta krisen i mannaminne. Jag var själv arbetslös på 1990-talet och minns hur tufft det var.
Enligt Näringslivets ekonomifakta låg arbetslösheten i augusti på 8,8 procent. Antalet arbetslösa var över en halv miljon. Det är inte för inte arbetsmarknadsministern kallar det för "den värsta krisen i mannaminne".
Vem är du, Eva Nordmark?
– Jag är född 1971 i Luleå. Vi bodde i Gammelstad och flyttade sedan till Porsön. Som 16-åring gick jag med i SSU och jag blev den första kvinnliga ordföranden i SSU-distriktet 1992. Det är jag stolt över.
– Jag engagerade mig politiskt i Luleå och kom med i kommunstyrelsen som 19-åring där jag satt till 1999. Till valet 1994 kom jag med på riksdagslistan. På nionde plats, det var väl tänkt att jag skulle "stå på tillväxt". Men när det blev en plats över för att en ledamot åkte till Bryssel, kom jag in i riksdagen.
– Under tiden i riksdagen fick vi två barn och jag kände att det var för mycket att vara borta från familjen så mycket. Även om vi fick mycket hjälp av mina föräldrar så ville jag komma hem igen. Jag skulle söka jobb och SKTF hade ett som kallades studentinformatör, man skulle informera om facket. Jag tyckte det lät väldigt bra. Jag gillade SKTF, jag tyckte att det var ett fackförbund som jobbade bra för bland annat välfärdsfrågor.
– Så jag sökte det jobbet och när jag kom på intervju i Stockholm träffade jag Bengt Lindman som då var kommunikationschef på SKTF. Han såg något hos mig och han hörde av sig och sa ”Har du sett att vi söker en ny chef för Norrbotten och Västerbotten?” Jag sa, Nej, det har jag inte. Men de tyckte att jag skulle kunna vara lämplig.
– Jag blev alltså mer eller mindre handplockad. Jag fick träffa ombudsmän och förtroendevalda och fick ett varmt välkomnande på alla sätt och vis. Jag trivdes från dag ett i den rollen.
Du slutade som politiker för att du ville komma hem och sedan tar du ett jobb som innebär resor till Övik i söder och upp till Kiruna? Var det speciellt genomtänkt?
– Ja, man reste inte varje dag. Det var framför allt arbete på kontoret i Luleå. När jag började i Stockholm som ordförande i SKTF började jag pendla igen. Efter ett och ett halvt år flyttade familjen ner till Stockholm, till Nacka där vi bor nu.
– 2011 blev jag ordförande i TCO. Där var jag i lite drygt åtta år som ordförande. Även där har jag arbetat för att utveckla och förnya facket, göra det mer relevant och försökt påverka arbetslivets utveckling, i Sverige men också internationellt. Jag har befunnit mig i världsfacket och i Europafacket styrelser under många år. Jag har jobbat mycket internationellt under min tid som facklig ledare och det har jag mycket nytta av idag som arbetsmarknadsminister, framför allt europeisk nivå.
Jag såg att du har fått en fransk orden.
– Ja, Frankrikes president Emmanuel Macron gav mig den.
Är den orden någonting du har på dig, till exempel när du möter franska regeringsledamöter?
– Nja, den ligger mest i en låda.
Är du den enda med facklig bakgrund i regeringen idag – tillsammans med statsministern som varit Metallordförande?
– Det finns fler som har facklig bakgrund. Till exempel Anna Ekström som är utbildningsminister. Hon var ordförande i Saco och satt som jag i Europafackets styrelse.
Är det ett önskejobb när man är fackligt aktiv att bli arbetsmarknadsminister?
– Nej. Jag var väldigt stolt över att vara TCO-ordförande och att arbeta med internationella frågor. Men när Stefan Löfvén ville att jag skulle kliva in i den här rollen, så kände jag såklart både ett ansvar och också en vilja att bidra. Och stolthet förstås över att det fackliga arbetet kunde bidra.
Ringde han till dig eller hur går det till att få det här uppdraget?
– Han bokade in ett möte med mig i Sagerska palatset. Han bjöd mig på en kopp kaffe och frågade hur jag skulle ställa mig till att bli arbetsmarknadsminister?
Och då utropade du: Jaaaa!? Eller Njaaaa? Eller Njäää? Hur säger man?
– Jag sa ungefär så här: "Jag är otroligt hedrad över att få frågan" och jag bad om att få tänka. Jag behövde fundera och landa både i vad som ligger i uppdraget och jag ville förstås också stämma av med min familj.
Hur ofta är du hemma i Norrbotten? Är din mor och far kvar här i Luleå?
– Ja, de bor kvar på Porsön, i huset dit vi flyttade när jag var fem år. Jag kommer hem så ofta jag kan. Nu har det varit speciellt med coronapandemin. Vi skulle ha varit upp i påskas och firat min mamma som fyllde 75 år. Men vi var istället hemma i somras och var vid Kukkolaforsen och kunde ha coronasäkert firande där.
– Nu planerar jag för att komma hem en helg i oktober.
I samband med coronan, och bortsett från sjukvården då, är det arbetsmarknaden som har råkat ut för mest påfrestningar i samband med pandemin?
– Ja. Man kan väl säga så här: Till exempel har pandemin slagit mot liv och hälsa, men den har också inneburit att vi har den värsta krisen på svensk arbetsmarknad i modern tid. Vi har över 500 000 människor som är arbetslösa. Många unga människor har drabbats hårt. Det är tufft och därför är det så viktigt med den budget som vi nu lade.
– Vi förlänger förstärkningarna av nivåerna i a-kassan. Det är en fråga som jag har drivit från första dan. Vi kan också tillföra mera pengar till arbetsförmedlingen, till arbetsmarknadsutbildningen och vi kan också satsa mycket på utbildningsutbudet.
Tror du att vi är medvetna om att detta är ”den värsta krisen i modern tid på arbetsmarknaden”, som du säger?
– Alla är inte medvetna om det. Vissa drabbas hårdare än andra och märker det i sin vardag. Vänner och släktingar förlorar jobbet. Jag var i Sundsvall för några veckor sedan. Där varslar SCA 800 anställda som bland annat tillverkar tidningspapper om uppsägning. Det är ett otroligt tufft nedläggningsbesked i Sundsvall.
Du hade varit arbetsmarknadsminister i tre månader, när V, KD, M och SD riktade en misstroendeförklaring mot dig. Kände du det personligt? Det låter ganska dramatiskt med ordet ”misstroende”.
– Misstroendet riktades inte mot mig personligen, utan mot att det dröjt med reformen av Arbetsförmedlingen. Om jag hade gjort något fel, så hade jag tyckt att det var jobbigt. Jag hör till de här ”duktiga flickorna” som vill göra rätt.