Redan 1962 kom Rachel Carsons ”Tyst vår” ut, en faktabok om miljögiftet DDT:s påverkan som kan ses som startskottet för den moderna miljörörelsen. En hörnsten i hennes resonemang är att de ekologiska nätverken sinsemellan är beroende av varandra. Förstörs en kugge i naturhjulet så påverkas de andra delarna, vilket när jag skriver det låter som nästan för självklart för att behöva nämnas. Men ändå behövs det sägas.
Naturen består inte av fastighetsbeteckningar som kan användas för skogsbruk eller annan exploatering, utan av en stor väv av levande organismer, växter och djur, på olika nivåer. I vår kommun har vi, tack vare de osjälviska och enormt engagerade insatserna av miljökämpar, fått en hel del naturreservat. I Jokkmokks kommun finns också de fyra stora nationalparkerna Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet (dock redan påverkat av vattenkraftutbyggnaden), och Muddus. Någon, och i synnerhet skogsbolagen, kan då tycka att tillräckligt mycket är avsatt i vår kommun. Eftersom vissa arealer är avsatta, så borde (enligt bolagen) detta räcka. Kampen om varje kvadratmeter skog hårdnar därför.
Det är en sida av saken. Men så finns också ett annat faktum. När skogsbolagen knaprar in mot gränserna för skyddad mark, som till exempel mot Muddus vilket nyligen skett, eller mot naturreservatsgränser, så dränerar man också, bokstavligen, de naturvärden som finns i de skyddade markerna. En nationalpark eller ett reservat är inte oberoende av sina omgivningar, de skogar, vattendrag och myrar som omger den skyddade marken. Det är också så självklart att det inte skulle behöva skrivas.
I ett lite större perspektiv har vi Laponia-området, de fyra stora nationalparkerna och ett antal större naturreservat som tillsammans utgör ett världsarv. Laponia är en integrerad del av den kringliggande naturen, och inte något man kan stansa ut med mått och behålla intakt. Därför är gruvprojekt som det i det omtalade Gállok i Jokkmokks kommun helt förkastligt. Området ligger i ekologisk anslutning till Laponia, via flera olika älvdalar och bergland, precis som en mänsklig kropp hänger ihop genom sitt skelett, nervsystem och blodomlopp. Att gräva sönder den omgivande väv som Laponia utgör kärnan av innebär att skada Laponia självt. Min åsikt är att Laponia-området borde vara mycket större, och omfatta större delar av Jokkmokks kommun. Ekologiska argument för detta bör inte saknas.
Europas sista vildmark ska inte ha några dagbrott, vilket borde vara så självklart att det inte ska behöva sägas.