Konstnären Brita Weglin är bland annat grafiker. Det går att ytligt beskriva grafik som en blandning av svart och vitt. Därför är det så typiskt att Brita Weglin är klädd i svart och vitt, randigt och tigermönstrat.
Varför ville du mötas här, på andra våningen i Kulturens hus i Luleå?– Därför att här finns en av de saker jag är stolt över. Utsmyckningen på andra våningen.13 meter lång.
– Jag ville göra någonting med vatten, Luleå är en stad som är omgiven av vatten. Närheten till biblioteket gav anknytning till litteraturen och därför kom jag att tänka på Ran, hustru till havsguden Ägir. Tvärtemot att hon drog ner de drunknande sjömännen i havsdjupen, ger kulturen våra själar näring!!
– Inte nog med att man ser konsten utifrån när det är mörkt. Den som finns inne i huset ser spegelbilderna i de stora fönstren.
De bilderna är du stolt över. Vad är du mera stolt över i ditt liv?– Att jag har varit med och stöttat konstnärer i Vitryssland, att jag varit gästlärare på Sverige-Finska folkhögskolan i Haparanda i så många år, att de ville ha mig tillbaka, att jag har fått både Rubus Arcticus-stipendiet och Kiruna-stipendiet. Kirunastipendiet är det inte många norrbottniska konstnärer som har fått.
Norrbottniska konstnärer. Men du är inte norrbottning och Luleåbo från början?– Nej, jag kommer från Hälsingland, en liten by som också heter Gäddvik nära Alfta. Jag tog studenten i Bollnäs.
Flera höjdpunkter?– Att jag fick göra rektorsporträttet av Eivor Olofsson på Sverige-finska folkhögskolan i Haparanda och rektorsporträttet av Ingegerd Palmaer på LTU.
– En annan höjdpunkt var utställningen med Edvard Munch på Nolhaga slott i Alingsås 1994. Det var jag och han.
Men känner du dig på något sätt besläktad med Edvard Munch?– Edvard Munch är en förebild. Jag har alltid tyckt att han var en duktig konstnär.
– Det finns en till konstnär som jag verkligen har känt varit en stark förebild. Det är Lena Cronqvist, en kvinnlig konstnär med väldigt starka känslomässiga uttryck.
– Jag jobbar inte så, men jag inspireras av dem.
När kom du till Stockholm?– Jag tog studenten 1966. Jag gick ett år i Leksand, på folkhögskolans konstlinje. Efter det sökte jag sommarjobb i Stockholm.
Ville du bli konstnär redan på gymnasiet i Bollnäs?– Antingen ville jag bli arkeolog eller silversmed, men det fanns ingen möjlighet att bli praktikant hos någon silversmed i Bollnäs. Arkeologi? Jag har alltid hållit på och grävt i jorden.
Och i Stockholm?– Då började jag på aftonskolan på Konstfack, fri målning. Men efter ett år kände jag att det här kan man ju inte leva på, det kan inte bli någonting av det här. Jag sökte jobb. Jag gjorde lite av varje, lite arkeologiska utgrävningar, sommarjobb och så’nt. Sedan fick jag barn och då fick jag också föräldraansvar.
– Men då sökte jag bildlärarutbildningen på Konstfack, fyra år. Jag fick ett yrke och kunde försörja mig och min son Emil. Jag träffade Lasse, Lars Elenius, som är min man fortfarande.
Du kom till Luleå 1979 tillsammans med Lars Elenius och Emil.– Ja och blev bildlärare på Norra Örnässkolan.
Om du inte skulle bo i Luleå, var skulle du bo då?– Det vet jag inte. Men jag är glad att det blev Luleå.
– Vi var uppe och hälsade på, jag och Lasse och Emil. Vi hälsade på hans föräldrar och hans kompisar. Då fanns 7 aprilrörelsen, ”Vi flytt’ int’”, Lillan och Anton Svedbergs svänggäng och det. Det fanns väldigt mycket som tilltalade mig.
– Jag kunde hitta mitt eget bildspråk på ett annat sätt, man blir inte så indragen i alla trenderr som man lättare kan bli i Stockholm.
Men hade du haft det lättare ekonomiskt om du hade bott kvar i Stockholm och sålt din konst där?– Nej, det tror jag inte. Jag har alltid kombinerat mitt konstnärskap med att jobba.
– Jag kombinerade konsten med att vara gästlärare på folkhögskolorna och med utställningar, jag har en fruktansvärd utställningslista. Men det är inte alltid man tjänar pengar på att ställa ut, det är så i det här yrket. Jag har försökt hålla mig till kommunala och statliga utställningar där man i alla fall inte behöver betala för att ställa ut.
Jag tänker på något när jag lyssnar på dig. När du nämner namn, så är det väldigt ofta kvinnor du nämner.– Ja, så är det. Jag är gammal grupp 8-medlem. Jag är inte alls militant feminist, men jag bodde i Stockholm och det var en kamp för daghem, smärtfri förlossning och sådant.
– Men nu finns det en ung generation som måste ta över kampen.
Gör den det?– Det vet jag inte. Jag tycker väl kanske att det har gått bakåt på många sätt, men vi har vunnit många saker. Det är väl två steg fram och ett steg bak.
I somras hade du en stor utställning i Kulturens hus och nu när verken är tillbakaskickade har du fått ryggskott.– Jag brukar säga att efter en stor utställning får man PTD, post production depression.
Hur gör du för att plocka upp och ihop dig själv?– Jag ligger i min recliner hemma och lyssnar på deckare.
– Man får lite allvarliga tankar när detta händer. Jag har fyllt 70 och då tänker man: ”Ja, jag blir gammal, också”. Det högg till och jag fick ryggskott så jag kunde inte gå ett tag.
– Jag började fundera mycket mer på detta med liv och död. Man har varit med på begravning efter begravning och har börjat inse livets korthet och dödens verklighet.
Hur menar du nu?– Jag har bott här i 38 år, det är mer än halva mitt liv. Jag har fått alla de stora norrbottniska stipendierna och jag är gift med en norrbottning så nog är jag norrbottning allt. Men var ska jag bli begravd?
Har du fått något svar?– Nej. Jag sa till Lasse häromdagen: ”Ni får strössla ut mig någonstans”.
Är Luleå ”hemma”?– Ja, det här är ”hemma”. Men när jag säger ”hemma” så menar jag också ett litet härbre i Hälsingland, sommarstugan i Gäddvik.
– Jag trivs väldigt bra i Luleå, med klimatet och årstidsväxlingarna. Och med kulturpolitiken. Kommunen har satsat mycket på kulturen genom åren.
– Den här kommunen, det här landstinget, har en politik för att få behålla kulturarbetare. I Stockholm får jag frågan: ”Men hur kan man bo där uppe, varför flyttar du inte till Stockholm?” I Stockholm hade jag drunknat. Eller tappat bort mig.
Men det påstås att Luleå är en grabbig stad, att Norrbotten är ett grabbigt län. Köra skoter, jaga älg, järnverket, gruvorna...– Men det är inte bara sånt. Nej, man får väl ta för sig. Det finns faktiskt kvinnor som tar för sig och visar att de kan och de vill. Titta bara på de på Galleri Syster. Så mycket som de har gjort för kulturen.
– Jag tycker att man också måste se till det som är positivt. Jag ser hur mycket Kulturens hus betyder. Det är ett lyft när man får sådana här kulturella instutitioner. Om man jämför med när jag kom hit för 38 år sedan, har så mycket hänt.
En person sa: ”Hon har nog jobbat med alla tekniker som finns”.– Jag har alltid varit nyfiken. Jag är inte rädd för att använda datortekniken, men fortfarande målar jag akvarell, jag målar i olja, jag broderar. Man har grunden i handen för sitt personliga.
Du höll också på med silversmide.– Ett tag blev jag så trött på att göra bilder. Jag gick in i väggen. Det var då jag tänkte, om jag skulle pröva på silversmide. Det var jätteroligt och då fick jag vila mig från bilderna.
– Jag fann ändå att jag ville hålla på med bilder. Jag har gjort en del smycken, men det är mer som avkoppling.
Fritt broderi är en populär teknik just nu.– Jag gillar långsamma eftertänksamma tekniker.
– Jag hade en workshop i broderi på Havremagasinet i Boden förra hösten. En man, 60 plus, sa till mig: ”Jag städar inte, jag diskar inte, jag bara broderar så fort jag får en ledig stund.” Då har man verkligen förmedlat något.
– Jag kallar det jag gör för ”dokumentärt broderi” där jag till exempel lägger in hår från mig och andra.
Du är en positiv människa.– Ja, det är jag. Man får inte ge upp. Får man ryggskott får man först vila och sedan träna. Det finns allvarligare sjukdomar än ryggskott.
– Min mamma blev nästan 97 och min pappa blev 90 så man får väl hoppas på generna.