Ett svårt fall - med lycklig utgång

Det har gått fyra månader sedan olyckan på Björkskatan i Luleå den 15 februari. Jan Lestander ligger i sin säng hemma i kedjehuset på Hertsön. Han är pigg och glad i sinnet och kroppen fungerar bättre och bättre. Han kan gå lite inomhus men balansen är inte bra. Det är säkrast att använda rollatorn.
- Att sitta är värst. Jag har en knöl på höger sida och får fort ont, säger han.
Lungorna punkterades
Hemtjänsten kommer och hjälper honom två gånger om dagen: Med frukost, duschning och andra morgonbestyr och sedan till lunch.
- De tar ut mig varje dag. Jag tränar med dem och på motionscykeln. Bara jag får tillbaka musklerna så ska det här bli bra, säger han.
Han har kommit väldigt långt i tillfrisknande med tanke på de skador som han ådrog sig vid fallet med skyliften: Bäckenfraktur. Fraktur i höftledskula. Frakturer efter hela högra benet. Sex brutna revben i ryggen. Båda lungorna punkterade. Försvagad kroppspulsåder. Vätska i hjärnan.
Jan Lestander fick akut vård för sina svåra skador på Sunderby sjukhus, bland annat en gördel som skulle hålla ihop bäckenet. Sedan flögs han vidare, först till Umeå sjukhus, där kroppspulsådern förstärktes med en slags strumpa och där bäckenet opererades, och sedan till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
- Jag blödde mycket. Innan jag kom till Umeå hade jag fått 36 påsar blod. Jag tömde förrådet av min blodgrupp på Sunderby sjukhus.
- I Uppsala gjordes en operation som tog 14, 5 timmar. Efter tre dygn där fick jag återvända till Umeå sjukhus och sedan till Sunderby sjukhus, säger han.
Ständig värk
Han berättar att han inte minns något av olyckan och att en hel vecka före olyckan är utraderad ur minnet.
- Sedan låg jag nedsövd i tre veckor och det dröjde ganska länge innan jag "kom tillbaka" helt, säger Jan Lestander.
Han är djupt tacksam för att han klarade sig från mentala skador.
- Jag fick vätska i hjärnan. De rakade huvudet och satte in en grej för att kontrollera trycket. Jag kunde ha fått en hjärnblödning men klarade mig undan.
Han har än så länge ständig värk, framför allt i höger ben.
- Doktorn säger att den värk som är kvar efter två år är värk som jag kommer att få dras med resten av livet. Visst var det en rejäl smäll jag fick. Jag har fullt med spik i kroppen nu.
Tacksam för stöd
Den svåra olyckan och Jans sjukdomstid har varit en smäll också för hustrun Agneta och de två döttrarna Karin, som skyndade sig hem från Thailand där hon bodde, och Helena. Helenas son Viggo, 2 år, har varit en solstråle och tröst.
- Viggo har varit med hela tiden, från intensivvårdsavdelningen och framåt, säger Agneta.
Hon är också djupt tacksam mot släkt och vänner som har hjälpt och stöttat Jan, henne och döttrarna.
- Vår granne och goda vän Elizabeth som är nybliven pensionär har ringt till mig strax efter åtta på morgnarna och sagt att kaffet är klart. Tack vare det har jag behållit den rätta dygnsrytmen, säger hon.
Jan Lestander känner ingen bitterhet för det som hänt honom. Tvärtom, bara tacksamhet.
- Jag kunde ha blivit ett kolli och det är inget liv värt att leva, säger han.
Han berättar om en annan patient på Sunderby sjukhus som hade blivit förlamad från midjan och neråt i en arbetsplatsolycka.
- Han var mycket yngre än jag och pappa till två barn under tre år. Trots sin situation var han väldigt glad och positiv. Det var roligt att vara på sjukhus tillsammans med honom.
Jan Lestander är också väldigt imponerad av vården. Han har blivit mycket väl omhändertagen överallt
- Alla har varit fantastiska hela vägen. Jag har ingenting alls att klaga på, säger han.
Bra arbetsgivare
Han kan inte förstå vad det var som hände när skyliften välte den där dagen i februari men han har lagt olyckan bakom sig och ser bara framåt.
- Jag har jobbat otroligt mycket i skylift och det har gått bra. En skylift ska inte kunna välta men gjorde det ändå, säger han.
Han har arbetat som plåtslagare i 36 år och är sedan 24 år tillbaka anställd åt Jowes Plåt.
- Det är en bra arbetsgivare som har besökt mig både på sjukhuset och här hemma.
En kollega till honom skadades också i skyliftolyckan.
- Han fick bland annat käken sönderslagen och ett krossat knä, säger Jan Lestander.
Har tänkt jaga
Jan Lestander ser nu fram emot årets älgjakt - i Arjeplog där han har sina rötter och där han delar föräldrahem med sina sex syskon.
- Nog har jag tänkt mig till skogen till hösten. Mina kompisar har lovat ordna ett jättefint älgpass till mig, säger han och ler.
Han beklagar att han har gått ner så mycket i vikt och hoppas kunna lägga på hullet till jakten.
- Jag har gått ner tolv kilo. Det är mycket på en från början liten kropp.
Träningen är det viktigaste. Den som han fick börja med så fort han lämnade intensivvårdsavdelningen och kom på en vanlig vårdavdelning. Den som han måste fortsätta med resten av livet.
- Visst. Det är träningen det hänger på nu, säger han - med stor tillförsikt och med ett varmt leende på läpparna.