Vi backar tiden till onsdagen den 6 april 2011.
Jörgens då 82-åriga mamma skulle behandlas på Sunderby sjukhus med laser för sitt högra öga. En ny lins skulle opereras fast.
Efter ett lyckat ingrepp skickades Jörgens mamma hem, med förmaning att ta det extra lugnt.
Men halv tolv på natten när hon skulle gå och lägga sig blev hon plötsligt yr, tappade balansen och föll hårt i golvet. Med hjälp av grannar blev det en ny resa med ambulans till Sunderby sjukhus.
En röntgen visade att Jörgens mamma hade en fraktur ena armen. Trots att det var mitt i natten, 02.30, ville läkaren på nytt skicka hem henne.
– Det är ju ett skämt, säger Jörgen upprört.
Enligt honom hade hans mamma sagt till läkaren att hon kände sig orolig, kände smärtor och inte ville åka hem. Hon ville ligga kvar på sin brits över natten. Dessutom skulle hon ändå tillbaka till sjukhuset dagen efter för observation av ögonoperationen.
– För oss är det helt obegripligt att hon inte fick stanna. Och alla vi kontaktat inom sjukvården säger samma sak: så här får det inte gå till. Dessutom meddelades ingen att mamma skickades hem i taxi tre på natten. Som vi ser det är det ett tjänstefel.
När hon väl kom till Bergnäset var det mörkt. Under den långsamma vandringen uppför trappan till lägenheten släcktes lyset automatiskt. Jörgens mamma tappade balansen och föll handlöst med huvudet före i stentrappan.
Där låg hon skräckslagen, med blodet forsande från huvudet och skrek en lång stund.
– Det var bara tur att en granne hörde henne. Vad hade hänt annars? Jag vågar inte ens tänka tanken, säger Inga-Maj.
Jörgen och Inga-Maj är kritiska till både hemskickandet, samt att taxichauffören inte följde henne hela vägen till dörren.
– Herregud, hon hade ena armen i mitella, en krycka i den andra och en påse med personliga saker. Hon kunde inte ens hålla sig i räcket.
Jörgens mamma, som just kommit hem från Sunderbyn, satt snabbt i en ny ambulans på väg till sjukhuset – för tredje gången inom 15 timmar.
Denna gång fick hon stanna över natten. Hon hade spräckt tinning, förvärrad armfraktur och var blåslagen på armarna, benen och i ansiktet.
– Man har inte tid längre att ta hand om människor i sjukvården. Behandlingen är inhuman, säger Jörgen.
Trots att det gått två år sedan olyckan har hans mamma kvar svår värk i armen – en smärta som troligtvis aldrig går över.
– Om det är så här vården för äldre kan se ut, då är det jobbigt att bli gammal, säger Inga-Maj.
Jörgen och Inga-Maj blev uppmanade att anmäla fallet till Patientskadenämnden för utredning. Där fanns även en försäkring med. Eftersom glasögonen gick sönder och kläder fick kloppas sönder så togs det med i anmälan.
– Det står ju i deras bestämmelser att man har rätt till ersättning om olyckan hade kunnat undvikas och i det här fallet är det ju solklart, säger Jörgen och Inga-Maj.
Ärendet gick då vidare till Patientskadenämnden. Då hade det gått nästan ett och ett halvt år sedan olyckan.
Några månader senare kom nämnden fram till att inget fel hade begåtts. Ärendet lades ner. Vem som bar ansvaret att skicka hem henne utan att någon anhörig meddelades lämnades utan svar.
– Jörgens mamma har fått betala ett högt pris för det sjukvården ställde till med, framför allt sin hälsa, säger Inga-Maj.
Jörgen tillägger:
– Min mor är en sån person som aldrig klagat på något i hela sitt liv, men just det här har gjort henne bitter.