På väg till intervjun passerar vi fredagsstämning på stan, möter förväntansfulla ungdomar som laddar upp inför kvällen.
I en lägenhet ovanför det högljudda stojet på Storgatan sitter familjen Forssell uppkrupna i en soffa.
– Vi lever i ett helvete. Jag vet att vi inte är den enda familjen i den här situationen, men man känner ändå sig fruktansvärt ensam. Alla mina kompisar går på konserter eller åker på semester med sina föräldrar. Och här sitter vi och absolut inget händer, säger Mio, 17 år.
Historien tog sin början 2015 när en serie bildmeddelanden dök upp i Åsa Forssells mobiltelefon.
– Först förstod jag inte vad det var jag såg. Det var Mios klasskamrater som skickade bilder på hur han skadat sig själv. Han hade skurit sig på armarna. Jag kommer inte ihåg om det var på fler ställen. Kompisarna hade upptäckt bilderna på sociala medier och var oroliga för hans liv.
Tvåbarnsmamman från Luleå beskriver att bilderna i mobilen kom som en chock. I hennes 43-åriga liv hade hon aldrig tidigare stött på självskadebeteende.
Nu insåg hon varför Mio alltid kom fullt påklädd till familjens frukostbord.
– Jag hade verkligen inte förstått någonting. Jag hade inte sett något illavarslande. Det var konstigt att det försvann så många rakblad, men jag tänkte att det var något som jag själv slarvat bort. Det fanns absolut inte en tanke på att rakblad kunde användas till något sådant här.
Chocken övergick i förvirring. Var vänder man sig för att söka hjälp?
De tre senaste åren har varit en utdragen och kraftödande kamp för hela familjen inklusive lillasyster som i långa perioder tagits om hand av hennes mormor och morfar.
Åsa Forssell har fått lära sig en hel del för att kunna stötta sitt barn. Ett tag slutade hon till och med att arbeta.
Utredningarna gav till slut svar. Mio fick diagnosen adhd samt autism med asperger symptom. Han har också en emotionell instabil personlighetsstörning, något som tidigare kallades för borderline.
Mio beskriver att han bland annat har svårt i sina kontakter med människor. Han undviker helst kroppsberöring och ögonkontakt. Han kan drabbas av stark ångest i folksamlingar.
Han klarar inte att hantera sina besvikelser, speciellt när saker inte blir som planerat.
Till det ska tilläggas att han är född som flicka, men identifierar sig som pojke.
– Jag har blivit mobbad under så lång tid. Jag har alltid känt mig utanför för att jag är annorlunda. Till slut blev det för mycket. I skolan kände jag mig ensam och osynlig. Jag klarade inte av att fortsätta.
Fem gånger har hans livssituation varit så kritisk att han skrivits in på avdelning 45 på Sunderby sjukhus. Här vårdas barn och tonåringar som befinner sig i en akut livskris.
När den här intervjun genomförs har Mio fått permission för att besöka sitt hem. Han säger att även på sjukhuset är det få personer som förstår sig på honom och ingen av dem kan hantera hans återkommande panikattacker.
– Egentligen är det paradoxalt. Även om du får ångest på avdelning 45 ger den dig ändå en slags trygghet. Du har till exempel inte velat ha någon nattpermission än, inflikar mamma Åsa.
Mio nickar bekräftande.
– Jag ville gärna bestämma att jag ska vara en bra storebror, en bra kompis och att jag ska ta mig tillbaka till skolan igen, men sedan sitter jag där och gråter så mycket att jag inte kan andas. Jag hittar inte ut ur sorgen. Mitt hjärta värker och min hjärna är en enda stor röra.
Barn- och ungdomspsykiatriavdelningen på Sunderby sjukhus är en akut mottagning. Det är en sista anhalt när hemmet eller öppenvården inte längre räcker till.
Det var när vården i somras ville skriva ut Mio som Åsa Forssell än en gång tog strid för sitt barn. I ett desperat läge valde hon att kontakta tidningen.
– Jag har motsatt mig en utskrivning. Hur kan man överväga att skriva ut en person som öppenvården klart och öppet deklarerar att de inte kan garantera säkerheten för Mio? Jag förstår det inte.
Hon understryker att hennes son befinner sig en i skör situation och berättar att han har lyckats att smuggla in ett rakblad in på sjukvårdsavdelningen genom att gömma den i en sko.
– Självskadebeteendet har hållit i sig ända fram till dagens datum. Expertisen säger att det är väldigt svårt att sluta om man en gång börjat skära sig. Jag har fått det berättat för mig att många tror att de som självskadar vill ta sina liv. Jag gissar att tankarna också finns där, men framför allt lär det vara ett sätt att komma ur ångesten, förklarar Åsas Forssell.
– Jag har inte skurit mig för att ta mitt liv, inflikar Mio. Först gjorde jag det för att straffa mig själv, men sedan ett och ett halvt år är det något som jag känner att jag bara måste göra.
Nyligen lämnade Åsa Forssell in en anmälan till patientnämnden. Hon är rädd för vad som ska hända hennes barn om han blir utskriven från avdelning 45.
I våras återvände hon till sitt ordinarie arbete, där hon arbetar halvtid.
Vad hoppas ni ska hända efter den här publiceringen?
– Egentligen vad som helst. Jag blir så fruktansvärt arg och besviken att trots att man skriker om hjälp - så får man ingen, svarar Mio.
– Jag anser att öppenvården inte kan ge tillräckligt med hjälp till vår familj. Mios fall är alltför komplicerat. Det borde finnas någon form av mellansluss, ett dagligt behandlingshem där man kan få hjälp från expertis. Ett ställe där man kan väva ihop alla de här sakerna som vi ständigt misslyckas med; rutiner, vård, mediciner, terapi och skolundervisning.
Hon säger att egentligen är alla inblandade överens om att det enda som passar Mios särskilda behov är att flytta in på ett behandlingshem, men problemet är att det inte finns något sådant i Norrbotten.
Dessutom är hon frusterad över att handläggningstiden är så lång och utdragen.
– Jag vill att Mio ska få chansen, även om det innebär att han måste flytta till södra Sverige. För att kunna ta del av livet utanför behöver han hjälp att ta tag i sina problem från grunden. Mitt barn har redan förlorat så mycket av sin barndom. Han ska inte behöva ligga i en säng och vara deppig. Jag skulle vilja att han fick chansen att börja leva.
0920 - 26 29 03