Ett mörkt soundtrack
KONSERTCULT OF LUNABD Pop-scenen, lördag, kl. 22.30
Jag var kanske sju år gammal och fick följa med mamma när hon hälsade på några avlägsna släktingar. Jag minns en grej speciellt. Hur jag liten och skrajsen sitter tillsammans med två råa finska män som verkar prenumerera på klyschan om sig själva. De rörde knappt en min, än mindre öppnade de munnen. Det var mörkt i köket och väldigt spartanskt inrett. Jag fick en liten bunke med yoghurt, det var väl den barnsligaste artikeln de hade i kylskåpet.
Männen såg ut som jag tänkte mig att kriminella psykopater och mördare såg ut, och eftersom de aldrig sade något kunde min vilda fantasi ha filmvisning utan att någon av föreställningarna avbröts för reklamavbrott.
Morsan försökte prata med dem men kunde inte flytande finska. Så de två männen tittade bara in i väggen. Jag satt som stelfrusen i skräck och undrade inte om, utan när jag skulle bli begraven i deras källare.
När jag tittar på Cult of Luna, och när de så småningom spelar Finland är det just det här minnet jag får. Umeåbandet är lite som en avlägsen brutal kusin. Ljusriggen, stroboskopen och röken blir det tjocka täcke som sveper in den spretiga mörkermusiken och gitarrposeringarna i en air av onåbar mystik.
De spelar inte riktigt black metal, inte riktigt hardcore, inte riktigt post-rock. De spelar soundtrack till ett traumatiskt barndomsminne, men som jag plötsligt lär mig att älska.
Är det sådant här som brukar kallas terapi?
Så jobbar vi med nyheter