Ett anrikt gult trähus från förra seklets början på torget i Haparanda utgör Sverigefinska folkhögskolans huvudbyggnad. Till det kommer flera andra hus, inte minst det visionära Minervahuset som byggdes för åtta år sedan och rymmer bland annat restaurang och ateljéer för konsteleverna.
Eivor Olofsson har sitt rum intill receptionen i det hundraåriga huset. Hennes möbler är röda och väggarna fyllda med konst. Intill bordet som hör till besöksgruppen tronar en jättelik svart gris. Konstutbildningen utgör en av skolans huvudprofiler och Eivor själv har alltid haft ett mycket stort konstintresse.
- Jag är nästan sjukligt svag för konst och har köpt konst på avbetalning när jag inte haft pengar så det räckt. Till skolan köper jag konst så fort vi får pengar över. Det får jag höra ibland när jag har sagt att det inte finns pengar till något som andra velat köpa, säger hon och ler.
Alla gör allt
Eivor är en elegant rektor i klassisk pagefrisyr, vackra kläder och pumps med höga klackar. Samtidigt påpekar hon att alla som arbetar på skolan, inklusive hon själv, gör allt.
- Den som anser sig för fin för att städa får söka sig någon annanstans. Det är som hemma, alla måste hjälpas åt, säger hon.
Hon pendlar till jobbet från sitt föräldrahem i Kankaanranta i Karungi där hon och hennes man Mikael Hindström, ingenjör från finsksvenska Vasa, bor tillsammans med "vovvarna" Kuno och Rottan.
- Rottan är valp och omöjligt vild, säger hon.
Hon har ett barn, sonen Peter Olofsson, advokat i Luleå. Ett syskon har hon också, systern Eva Landberg som bor i Gammelstad och arbetar på Norrbottens museum.
Internationellt
Här på folkhögskolan har hon sin andra "familj". Skolan är relativt liten med 80 elever och stämningen är nästan familjär. Av 150-160
distanselever kommer bara en liten del någon gång till skolan.
Eivor räknar upp skolans utbildningar: konst, performance, inredning, ljud, teknik, musik, ljusdesign, allmän linje och distansutbildningar. Till det kommer olika sommarkurser.
- Om jag ska beskriva skolan i två ord så är det "internationellt" och "kultur".
Elever och anställda kommer från Sverige och Finland, men också från bland annat Ryssland, Ukraina och Vitryssland.
- Just nu har vi ett samarbete med Vitryssland och Ukraina. Det är ett Sida-finansierat utvecklingsprojekt med funktionshindrade, framförallt synskadade. Vi lär bland annat ut vilka hjälpmedel det finns. Personerna som kommer hit blir ambassadörer för funktionshindrade.
Aktiva konstnärer
Konstutbildningen leds av aktiva konstnärer.
- Vi har en lärare i huset. Det är kursledaren Annika Kronqvist som bygger upp en röd tråd. Annars är det själfulla fria konstnärer som kommer som gästlärare och gästföreläsare. Det kostar mer än att ha bildlärare och konstpedagoger men det är bättre för eleverna. Vi jobbar experimentellt och innovativt.
Brita Weglin och Tomas Harila Carlgren är två konstnärer som kommer varje år.
Också andra utbildningar har aktiva utövare som gästlärare och gästföreläsare.
- Just nu är den kända performanceartisten Roy Waara och arkitekten Mats Jakobsson som ritade Minervahuset här. Mats berättar för eleverna på inredningsutbildningen om hur han tänkte när arbetade med det.
Härjar fritt
Eivor Olofsson arbetar själv som lärare bredvid rektorskapet. Hon är samhällsvetare.
- Efter studentexamen i Haparanda läste jag historia, religionskunskap, samhällskunskap och pedagogik i Uppsala. Sedan läste jag en 60-poängskurs i finska.
Eivor har arbetat inom alla skolformer, allt från ABF till grundskolan, gymnasiet, Komvux, amu-center och folkhögskolan. Hon är rektor på Sverigefinska folkhögskolan sedan 1989.
- Vi har fantastiska lokaler och en bra styrelse, sedan härjar vi fritt här. Så länge vi följer folkbildningstanken och har ekonomin i ordning är det bara fantasin som sätter stopp. Vi får vara med och lägga grunden till ett vettigt samhälle. Förutom att eleverna lär sig på sina respektive utbildningar så vill vi att alla ska lämna skolan som trygga människor som tror på sig själva och blir aktiva delar i föreningsliv och samhälle i stort.
Hon känner sig varken svensk eller finsk utan som "en riktig tornedaling". Hennes far Oskar Ailinpieti var svensk och hennes mor Helena Ailinpieti var från Finland. När Eivor började skolan kunde hon ingen svenska.
- Men jag fick en bra lärare som lockade mig att lära svenska, säger hon.
Tiger gärna
Hon försöker sätta ord på det tornedalska kynnet.
- Vi är kanske lite karga, lite tråkiga. Vi säger inte "o så trevligt" hela tiden och vi resonerar kanske ofta att "det där är inget att prata om". Jag tiger gärna, orkar inte med så mycket ord och inte med daltande, säger hon.
Hennes föräldrar var småbrukare och Eivor Olofsson berättar om sin kärlek till djur och ett levande landskap.
- Jag älskar kor och djur överhuvudtaget. Det finns några bönder häromkring och det är så kul med korna och hästarna som går ute. De ger liv åt landskapet.
Älskar att resa
Eivor Olofsson upptäcker mer och mer livskvaliteten i Tornedalen. Samtidigt älskar hon att resa ut i världen - och att äta gott.
- I Kankaanranta kan tanken flyga. Samtidigt har jag ett stort behov av att resa. Spanien med sin lättsamhet och mat är mitt favoritland. Köpenhamn med sin arkitektur och det syndländska temperamentet är en favoritstad, en stad som befriar.
Shopping ingår i hennes resor.
- Jag köper saker, och en del tar jag med till skolan. Fritiden och jobbet går ihop för mig, det blir så när man har det bästa jobbet som finns. Det är tur att jag bor några mil från skolan, annars skulle jag komma och lägga mig i allt hela tiden, säger Eivor Olofsson.