Ett hus med minnen, konst och hantverk
Fotograf: Susanne Lindholm
Foto:
I det ljust aprikosfärgade parhuset på Truppvägen, Lulsundet i Luleå, bor familjen Lindqvist, Anna-Karin, Svante och Klara. Här, på baksidan av huset finns en veranda med grill.
- Vi grillar året runt. Och fast det har blivit lite kallt satt vi ute och åt kräftor nyss, berättar Svante.
Anna-Karin som varit en simmare i världsklass blev sjukgymnast och är numera lärare vid universitet i Luleå. Riksspelmannen Svante spelar fiol och sköter det mesta av mellansnacket i musikgruppen JP Nyströms. Till vardags är han civilingenjör, anställd vid Vägverket.
Svante har alltid sagt att om han någonsin får en dotter ska hon heta Klara eftersom han i många år spelat Klaras vals av Jan Ferm. Och för ett år och elva månader sedan föddes hon. När vi kommer sover hon sin eftermiddagslur.
Under tiden dricker vi kaffe och äter kakor vid matbordet i allrummet - kök och vardagsrum
i ett.
Mat och gott vin
betyder mycket i familjens liv. Även om Anna-Karin och Svante inte tycker att de gjort så mycket i huset så har de rustat köket och lagt in klinkergolv med värme, som känns ljuvligt mot fotsulorna. Och även om de inte riktigt noterar det så har det tapetserats i huset. Svante berättar att han var här och jobbade med det, innan de började hålla ihop.
- Vi var kompisar innan.
Nu har han flyttat in, även om de funderade även över det, men det har fungerat bra och alla saker har nu funnit sin plats.
- Man kan inte säga att det är stilrent. Men vi vill ha saker som vi tycker om. Den där Duxsoffan och fåtöljerna, till exempel, kommer från mina föräldrar, säger Anna- Karin.
Svante konstaterar att det blir en blandning.
- Människan har alltid med sig saker från tidigare i livet.
I köket står en gammal svart bakelittelefon med snurrskiva.
Och Svante, som verkar vara en samlare av stora mått, visar det lilla instrumentet som gör att det går att använda tonval ("tryck fem och fyrkant") i telefonväxlar, även med den här telefonen.
- Jag sparade den. Det var ju något som användes innan alla hade knapptelefoner.
Vi hamnar i ett mer filosofiskt resonemang om hur vi numera omges av knappar på alla apparater, lysknappar och så vidare.
Och tänk, Klara växer upp i en annan värld än
vad vi gjorde, då telefonerna hade snurrskivor, för att inte tala om datorns intåg.
- Vi är förtjusta i prylar med karaktär, säger Anna-Karin.
- Och norrbottnisk konst, fyller Svante i.
Sådant som skapats av konstnärer som de känner, ett nyckelskåp av Eva Hagstöm från Malmberget, precis som Svante, och en färgsprakande målning av Patrik Instedt, som tidigare bodde i Luleå.
På andra våningen öppnar sig ett stort, ljust rum med högt i tak. Soffgrupp i hörnet, stor tv och kamin som de ofta eldar i.
Där taket är som högst står en reslig, svart ljusstake, nästan likt något från kyrkan.
- Den är från pjäsen Dagning röd. Jag fick den av min väninna Anna Azcarate när teatern hade haft en utförsäljning av rekvisita, berättar Anna-Karin.
På ett litet bord står ett stort cigarrskrin, en humidor, som kompisen och möbelsnickaren Mikael Segerström i Jokkmokk gjort till Svante.
På väggen hänger skisser från JP Nyströms tioårsjubileum, signerade Erling Johansson, som kommer från Sarvisvaara. Även Luleåkonstnären Ola Taube och stockholmaren Peter Dahl finns här.
Nu har Klara vaknat och blir hämtad från sovrummet längre in på andra våningen. Hon tittar nyvaket avvaktande på oss.
Här uppe finns också Anna-Karins och Svantes arbetsrum. Hans har mörkt gula väggar, hennes har en ljust grön nyans.
Hos Svante hänger ett stort vargskinn som han köpte i Alaska när han var där på turne. På en stol ligger det bland annat ett bäverskinn. På väggen finns träsnitt av kompisen Björn Ståbi. På skrivbordet ligger skrivböckerna. Här blir berättelserna, böckerna och pjäserna till. Tidigare skrev han allt för hand, men nu använder han även den lilla hand-datorn.
På bokhyllans glasdörrar hänger mängder av gula post-it-lappar.
- Det är ett filmmanus som jag jobbar med, säger Svante.
Inne i Anna-Karins rum intar datorn en central plats. Hon arbetar 80 procent vid institutionen för hälsovetenskap och har även egen firma, där hon erbjuder bland annat föreläsningar om "Ett liv i balans". Numera har hon och Svante också bildat ett gemensamt bolag, Tingvallsbacken, en sammanblandning av de gator de växte upp på. I det svarta skåpet ligger, bland flera andra, tio glimrande guldmedaljer som hon vunnit i simning.
Klara visar gärna sitt rum och leder oss ned för trappan in i rummet som är fyllt av leksaker. Längs ena väggen löper hyllor där gosedjuren huserar. Ett litet bord, med små stolar och en spis.
Den jättelika nallen som redan
sitter på en stol får smaka korv och pommes frites i plast och Klara ser nöjd ut. Sängen har hon kvar i mammas och pappas rum än så länge. Det
tycker Svante är mysigt, så länge det varar.
- Snart vill hon inte vara där längre, konstaterar han.
Även tomten runt omkring är betydelsefull.
- Vi sitter ofta på trappen i eftermiddagssolen och dricker kaffe, läser eller lyssnar på musik, berättar Anna-Karin.
Bakom huset hänger Klaras gunga och en bit uppåt finns en liten samfällighet som hör till de fyra parhusen som står bredvid varandra, med sandlåda och förråd.
På andra sidan vägen finns badstranden.
- Det är fint att kunna gå med badbyxor från huset och dit, det är ju så nära, säger Svante.
Det var på den stranden de hade bröllopsfesten. Och tur med vädret hade de, varmt, trots att det var i början av juni.
Men Svante konstaterar:
- Det spelar inte så stor roll vad man har utanför fönstret, utan det är hur man har det innanför som betyder något.
Så jobbar vi med nyheter