Linnea Axelsson, född 1980 i Porjus, har skapat ett epos, ett av de viktigaste diktverken om vår plats på jorden. ”Aednan” är nordsamiska och betyder landet, jorden och marken. ”Aednan” är som en väv av ord över hur samernas moderna historia hör ihop med hur vi alla ser på vårt landskap och våra relationer. Om jag skulle söka efter ett annat verk som skulle kunna beskriva dessa välformulerade strofer så skulle jag leta i Britta Marakatt-Labbas bildvärld.
Varje ord i Linnea Axelssons starka berättelse är som ett stygn på Marakatt-Labbas 24 meter långa broderi över den samiska historien. Varje sida i detta epos är som ett konstverk hugget i sten. Inte ett enda ord för mycket, inte ett enda ord som fördunklar. Mörkret, konflikterna, förödmjukelserna skildras med vardagliga händelser. Hur skämt, ord som andra valt, skär genom livet och ger ärr som aldrig kommer att suddas ut.
Men samiskan försvinner sakta.
Det finns många smärtpunkter i berättelsen men inte ett enda sentimentalt ord. Sjukdom, olyckor och död. Närheten till faran. Allt är beskrivet med samma självklara språk. Vi får låna blicken och erfarenheterna som dessa familjer bär med sig. När vår generation ser en flytväst som räddningen och en chans att överleva om båten välter, ser de äldre den som en fara, ett sätt att frysa ihjäl när de skulle flyta runt i de isande fjällsjöarna. Ja, det är humor, men vi skrattar på vår bekostnad, inte på någon annans.
Det är här, mitt i historien som ”Aednan” är oumbärlig. Vi får en chans att begripa och förstå. Dikten berättar om det som varit stumt. Det som statens representanter inte kan begripa när de använder kolonialmaktens begrepp i Gällivare tingsrätt. Varför vi idag talar om att byta namn på de platser som lantmäteriet valt att ge svenska namn, trots att det fanns ord för dem på samiska. SJ:s jubileumsbok 1931 berättar om hur SJ:s förslag till stationsnamn längs med malmbanan var på samiska. Men nere i Stockholm beslutade regeringen att endast fyra stationer fick ha samiska namn, Abisko, Kaisepakte, Rautas och Vassijaure.
Språket göms bakom svenskan.
Landet blir statens.
Linnea Axelsson skänker oss en av de skarpaste diktverserna som skrivits på svenska när hon beskriver hur smärtsamt det är för dem som tystats att lära ut modersmålet. Hur vi nu efter ett århundrande av förtryck lyssnar till Girjas samebys advokater i rätten där de lyfter fram arkeologiska fynd när staten tar fram dokument. Tingsrätten ger samebyn rätt, men staten överklagar. Hovrätten ger både staten, länsstyrelsen, och samebyn rätt till att upplåta marken och sjöarna för jakt och fiske. Konflikten avgörs inte i domstol.
Kunskapen om historien skapas av samiska kulturbärare. Linnea Axelsson ger oss en chans att upptäcka dessa två samiska familjers liv från det förra sekelskiftet och den svenska statens historia i Sapmi.