– Jag fick veta att Gustav var död, att han tagit sitt liv. Beskedet fick jag inte från någon myndighetsperson utan en privatperson. Det ska inte få ske, det måste finnas värdighet i hur dödsbesked meddelas till anhöriga.
Under tre timmar med både skratt och gråt, ilska och beslutsamhet i hemmet i Högsön, Råneå, berättar Marleene Otmalm om sin son och varför hon valt att ta kampen mot självmord, den "statliga droghandeln", politiker som inte tar ansvar, psykvården och vår tystnad kring ett av våra största samhällsproblem: att trots att det i Sverige sedan 2008 finns en nollvsion vad gäller självmord, sker dessa dagligen och stundligen.
– Under de sex senaste åren har minst 30 ungdomar i min närhet tagit sina liv, säger Marleene Otmalm.
Marleene Otmalm beskriver sonen Gustav som glad och vänlig, en som försökte hjälpa sina medmänniskor. Som kock hade hade han planer på att starta restaurang, han hade arbetat på CG i Luleå, i Kalix och på välkända Noma i Köpenhamn.
– Han skulle rädda världen, allt och alla. Han fick en gång ett telefonsamtal från en person. Han satte sig på cykeln och cyklade åtta kilometer för att hinna fram i tid för att hjälpa.
Det sista halvåret fanns en oro för hur Gustav egentligen mådde och hade det. Men när Marleene och syskonen frågade, svarade han att det var bra och klappade mamma på axeln. Han skulle bara ordna upp en sak, sedan skulle han börja planera för sin egen restaurang.
Marleene Otmalm berättar om sorgearbetet efter Gustavs död. Hur hon och hennes familj fick ringa samtal efter samtal den där långfredagsförmiddagen för att över huvud taget få reda på mer kring Gustavs död, var han fanns och hur det hela hade gått till. Och om han över huvud taget var död?
– Jag ringde 114 14, presenterade mig och frågade om något hänt min son? Personen svarade att det visste de inget om och sa att det var någon som hade skämtat med mig.
– Varför var det ingen myndighetsperson som kontaktade mig, varför kunde inte polisen bekräfta att Gustav var död, varför kunde ingen berätta var han fanns?
Hon efterlyser en handlingsplan för myndighetspersoner att agera efter.
– I lägenheten fanns fyra poliser, ambulanspersonal och läkare, en begravningsentreprenör för att ta hand om kroppen, men ingen av dem tog kontakt med mig. I stället fick jag och vi själva skaffa oss information.
Gustavs självmord och andra erfarenheter och händelser har fått Marleene att starta kampen tillsammans med organisationen Suicied zero. Inom kort kommer hon att lämna in ett medborgarförslag till kommunen och hon är mycket kritisk mot hur den psykiatriska vården (inte) fungerar.
– Jag vet dem som blivit utskrivna från psykiatrin och inte har hunnit mer än lämna sjukhuset innan de tagit bort sig med de tabletter de har fått medskickade. Eller så börjar de självmedicinera, ändrar dosen eller tar tabletter de får tag i på internet.
– Jag vet att personalen på psykiatrin gör allt den kan, men resurserna räcker inte.
Hon efterlyser politiker som kliver ner från vad hon kalla "sina höga hästar" och satsar pengar på dem med psykiatriska besvär, att skolan och dess personal tar sitt ansvar och stödjer de som är svagare, att sjukvården får personal och resurser att ge den vård som behövs och att vi börjar tala om självmord och vad vi kan göra för att få ner siffrorna för dem avslutar sitt liv. Då kan vi göra verklighet av nollvisionen – mer än tio år efter att riksdagsbeslutet fattades.