Hon är undersköterska och hemvärnssjukvårdare med kunskaper i trauma och hjärt- och lungräddning. Sonen i sin tur visste redan som 11-åring att han ville bli militär. Lyckan var total när han så småningom som ung man kom in på specialistofficersutbildningen och därefter blev antagen för tjänstgöring i Afghanistan med Skaraborgs regemente P 4.
- De gick en tre månader lång förberedande utbildning innan de åkte iväg i april i år. Jag kände säkert en normal mammaoro men det var ju min sons dröm som gick i uppfyllelse. Det var hans val.
När sonen kom hem över midsommar hade hans mormor just fått sin diagnos; bukspottkörtelcancer som hunnit sprida sig.
- Tänk, för ett år sedan cyklade mamma från sin bostad i Boden till Sävast, säger Maggan när vi träffas i hennes lägenhet i Luleå sex veckor efter mammans död.
Vid mammas sida
Det tog lång tid innan cancerdiagnosen ställdes. Maggan beskriver tiden efter att mamman börjat känna sig sjuk och trött som en lång tid av väntan på att få komma på olika undersökningar och sedan på besked om vad undersökningarna visade.
- Mamma blev sämre och sämre under väntetiden. Helgen före diagnosen ringde mina två döttrar som bor i Boden och sa att mormor inte längre tog sig upp ur sängen.
Maggan stod från första början vid sin mammas sida.
- Hon kände sig trygg med mig och mina vårdkunskaper. Jag kunde sköta om henne, hjälpa henne med duschning och mat och inte minst stöta på vårdapparaten.
- Vi var helt öppna med diagnosen. Mamma ville veta sanningen och hur länge hon hade kvar att leva.
På sjukhus
Mamman lades in på den palliativa avdelningen, avdelning 43 för obotligt sjuka patienter, på Sunderby sjukhus för utredning om vilken smärtlindring hon skulle ha.
- Hon ville bara ha smärtlindring, ingen behandling eftersom den ändå inte skulle kunna bota henne. Hon låg inlagd i tre veckor och fick sedan komma hem som hon ville, utrustad med en morfinpump mot smärtorna.
Mamman skulle få hjälp av Hemtjänsten fyra gånger om dagen - morgon, lunch, middag och kväll. Som en kvinna som alltid haft en stark integritet hade hon svårt att anpassa sig till det nya med många människor som kom och gick i hennes hem. Det slutade med att Maggan beslutade sig för att ta hand om henne.
Skrattade och grät
- Mamma grät. Hon fick matleveranser men kunde inte äta något och tyckte att hon lika gärna kunde dö. Då frågade jag om hon ville att jag skulle ta hand om henne och det ville hon. Jag fick närståendepenning och var hos henne sju timmar om dagen sju dagar i veckan.
- Vi fick en väldigt fin tid tillsammans under sommaren. Vi skrattade, grät och kom varandra väldigt nära. Hon hade tagit hand om mig och jag fick återgälda det. Det kändes skönt och tiden med henne är värd så otroligt mycket för mig.
Maggan och mamma Gun rök också ihop ibland.
- Hon blev "knäpp" av morfinet ibland, säger Maggan.
Liten och rädd
På grund av problem med morfinet blev mamman så småningom inlagd på Sunderby sjukhus igen. Maggan följde med och var med henne där.
Den 13 augusti, mitt i omvårdnaden om sin döende mamma, fick Maggan Nordin ett meddelande; hennes son hade blivit skadad i en eldstrid i Afghanistan.
- Min sons sambo hade fått veta det först och sedan fick jag och hans pappa veta det. Det var hemskt. Jag gick in för att hålla masken och stötta sambon. I verkligheten blev jag liten och rädd och mamma fick ta hand om mig igen. Jag kröp upp i hennes säng och hon höll om mig.
Rädd inför mötet
Det var när meddelandet kom att sonen hade fått vänster ben amputerat ovanför knäet som Maggan Nordin "brakade ihop" som hon uttrycker det. Sonen låg nedsövd med respirator och smärtlindring. Några dagar efter operationen flögs han med ambulansflyg till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Sonens sambo, pappa och lillasyster åkte för att möta upp. Maggan stannade hos sin mamma. Sedan när pappan och systern kom tillbaka åkte hon och storasyster till sonen.
- Jag var rädd inför mötet, rädd att inte känna igen min son och rädd att han skulle ha blivit bitter.
Svåra smärtor
Men hon kände igen sonen. Han var lika modig och fylld av tillförsikt som han hade varit. Allting skulle ordna sig, det var han övertygad om.
- Han skulle komma igen så fort som möjligt, bara han fick en protes. Så resonerade han. Men han hade svåra smärtor i benet och en morfinpump som mamma.
- Han var glad över att det var ett ben och inte en arm som han hade mist. Det skulle ha varit svårare att fortsätta i det militära med bara en arm menade han.
Bra anhörigstöd
Maggan hyllar försvarets anhörigstöd.
- Vi fick alla underbar hjälp från första början. Professionella människor hörde sig för om hur vi mådde och vad vi ville ha för hjälp. De ordnade biljetter, flygtaxi och flyg till "Ackis". Vi fick utförlig information om vad som hade hänt och vi har fått hjälp att bearbeta det som hänt.
Maggan återvände till sin mamma och de fick några dagar tillsammans i mammans lägenhet innan hon lades in igen och sedan fick sluta sina dagar.
- Hon var så svag och fick inte i sig festmåltiden med färsk potatis och sill. Men hon fick vara på sin älskade altan och med sin älskade kissekatt.
Går med protes
Klockan fyra på morgonen den 4 oktober somnade mamma Gun in för gott.
- Mamma fick inte dö hemma som hon hade önskat men hon fick en fin sista tid i livet. Alla på den palliativa avdelningen har varit helt underbara och jag kunde vara med henne och ge henne trygghet. Och mamma och min son hann ses innan hon gick bort när han så småningom flyttades från Ackis till Sunderby sjukhus. Då hade jag honom på avdelning 31, ortopeden, och mamma på 43:an.
Sonen är hemma i sin lägenhet i Luleå igen och han återhämtar sig med stormsteg till sambons, Maggans och alla andra anhörigas stora lycka. Han tränar sig att gå med protes och hoppas inom kort kunna vara tillbaka i arbetat på sitt regemente - på hemmaplan.
Pratar med mamma
- Den grupp som han åkte med till Afghanistan avslutar sitt uppdrag och kommer hem till Sverige till jul. Då ska min son möta upp och vara med vid utdelningen av medaljer. Det ser han fram emot mycket, säger Maggan.
Själv har hon just tömt och städat ur mammans lägenhet som ska säljas. Innan dess var det bodelning. Innan dess var det begravningen som skulle ordnas. Nu har hon äntligen tid att sörja mamma.
- Jag har fått ärva mammas mobil med duvor. Nu hänger den ovanför min favoritfåtölj. Jag tittar på den och pratar mycket med mamma och frågar henne om råd i olika saker.
- Mamma har det bra, det vet jag. Hon är hos pappa nu. Han lämnade oss för snart tio år sedan, säger Maggan Nordin.