Krönika
En drömhelg är när min enda kontakt med omvärlden är när jag säger “En dosa General, tack” till kassörskan i mataffären.
Ja, jag är introvert. En sån där personlighetstyp som ofta misstas för sjukligt blyg och kanske rentav misantrop. Men så behöver inte vara fallet. En introvert kan vara väl så sällskaplig men med den skillnaden att stora sällskap, mingel och alltför talföra människor suger musten ur en och man bara vill gå hem och stänga dörren om sig.
Min uppfattning om helvetet är ett grupparbete följt av en kick off med ”skojiga lekar”.
Hellre en middag med några få nära vänner än en stor tillställning med folk man aldrig träffat men förmodas kunna kallprata med.
Extroverta får sin energi från det talade ordet, introverta får det från tystnad. Och tystnad är sannerligen en bristvara nuförtiden.
Författaren Linus Jonkman skrev för några år sedan boken “Introvert - den tysta revolutionen” som blev en ögonöppnare för många som försökt passa in i den extroverta normen. Alla vi som gjort våld på oss själva i sociala sammanhang och undrat om det är nåt fel på oss när vi inte tycker att det ger oss något att prata, prata, prata med folk i alla sammanhang. Eller kanske oftare lyssna, lyssna, lyssna när de riktigt utåtriktade pratar om sitt favoritämne - ofta dem själva.
Ofta sätts det likhetstecken mellan att vara extrovert och ha social kompetens, inte minst i dessa tider när alla är sitt eget varumärke och det gäller att marknadsföra sig i alla lägen. Men det stämmer inte. Så här skriver Jonkman:
“När en människa sitter på en anställningsintervju och bredbent beskriver sig själv som social tolkar vi det positivt. Vi tror att det ordet betyder social kompetens. Det gör det inte. Att vara social betyder att du har ett socialt behov, och det är något helt annat.”
Världshälsoorganisationen betraktar introversion som ett mentalt hälsoproblem. Nåja, de har haft fel förr, fram till 1990 betraktade samma organisation homosexualitet som en sjukdom och vi kan väl vara överens om att det var en riktig missbedömning.
Vi introverta har ett rikt inre liv, vi behöver inte ladda batterierna i sällskap av andra utan trivs alldeles utmärkt i vårt eget sällskap.
Vi tänker först och talar, eventellt, sedan. Vi är uthålliga, har bra koncentrationsförmåga och gillar rutiner. Det låter sannerligen inte särskilt spännande men det är sinnebilden av mindre prat och mera verkstad.
Så låt oss vara ifred. Det blir bäst för alla.