Inom litteraturen finns det ett skampris, Bad sex Award. Det går till den författare i världen som skrivit den sämsta sexskildringen. Det borde också finnas ett pris till den som skrivit den bästa sexskildringen.
Per Olov Enquist är en av våra främsta författare och dramatiker. Han borde ha fått priset för den bästa sexskildringen. I ”Liknelseboken”, en kärleksroman som ska handla om hans eget liv, skriver han om sitt kärleksmöte som 15-åring med 51-åriga Ellen.
Det är en så vacker skildring från Hjoggböle. Hade det varit det omvända, en 51-årig Per Olov Enquist och en 15-årig Ellen, då hade det säkert blivit annat ljud i skällan bland läsare och recensenter. Ola Larsmo ställde i sin recension just den frågan, om det handlat om en äldre man och en yngre flicka, som ”utan tvekan skulle varit ett övergrepp och ett trauma i livet”.
Sexmötet är inte kort, den löper över hela 24 sidor mitt i boken. Efter att han lyssnat på söndagsgudstjänsten tillsammans med mormor Johanna, ger sig Per Olov sprängfylld av Guds ord ut och han går över granngårdens gräsmatta. Där kommer han i samspråk med 51-åriga Ellen. Hon är från Stockholm och hon ligger på en filt i bara bh och trosor. De börjar samtala om författaren Bernhard Nordh, som hon läser.
Enquist skyndar inte på. Han låter handlingen långsamt ta sig fram i samtalet mellan den oerfarne och den erfarna, hon som inte fått uppleva ett sexuellt möte med en man de senaste sju åren och han som just upptäckt det spännande andra könet. Hon förhör honom om hans erfarenheter, att han inte har några. Sedan lite sockerdricka i sommarvärmen innan det sker där, försiktigt, på det kvistfria köksgolvet i Larssonsgården. Då har Ellen försäkrat sig om att det inte gör ont för honom, det där med förhuden, att den inte är för trång.
Här ska inte göras något försök att återberätta det som händer på gräsmattan och i köket i Larssonsgården. Risken är att det skulle bli ett ”bad sex Award” i dagstidningsklassen. 15-årige Per Olov har fått veta av sin mor att frälsningen är att bli upptagen, inte lämnad kvar. Men vad är den i jämförelse med frälsningen som han når i mötet med Ellen på det kvistfria furugolvet? Det räckte med två centimeter in i det våtvarma himmelriket. Detta var den verkliga höga visan! Eller var det synd?
Det som Per Olov Enquist skildrar är inte kärlek, inget kärleksmöte. Det är sexuell åtrå som får utlopp i en sexualakt. Utan skam, utan synd. Sedan är det inte mer med det. De tackar varandra för upplevelsen på köksgolvet och undertecknad tackar för läsupplevelsen.