Ingrid i norskan Nina Lykkes roman ”Nej och åter nej” förbereder sig alltid på det värsta och funderar ständigt på hur hon ska kunna avstyra eventuella olyckor för de sina.
Tidigt gifter hon sig med Jan som är nöjd med det mesta. Deras två pojkar bor ännu kvar hemma utan att betala för sig och investerar sina första inkomster i aktier. De kan inte ens torka sig där bak, tänker Ingrid, när hon tvättar deras kalsonger. ”Hon bytte med andra ord fortfarande blöjor på dem.”
Lykke är ofta på det viset drastisk, vass och skarp men egentligen inte på sina personers bekostnad. Hon vill i stället komma åt de destruktiva livsformer vi kan fastna i och sedan inte ta oss ur.
Det skulle kunna vara ovanligt välskrivna och starka debattexter, här finns samma pricksäkerhet och väloljade flöde av argument och viktiga iakttagelser. Men kritiken är samtidigt säkert gestaltad, instoppad som den är i tankereferat, känsloreaktioner och stämningslägen.
Mycket handlar om skolan. Lärarna på Ingrids skola är rädda för att inte vara till behag och styrs av eviga utvärderingar, motivationsjippon, upphetsade samtal från föräldrar och betygsstress. Det hela låter mycket svenskt men utspelas alltså i Oslo.
Vi får tusen exempel på hur Ingrid blir mer och mer deprimerad. Hon är lektor i litteratur men också den förefaller henne snart vara ”ett lika stort bedrägeri som allt annat”. Läkarna skriver bara ut sömnmedel och hormonplåster åt henne.
Jan vet att han egentligen är en tämligen lat person. Då blir han oväntat utsedd till departementschef och får skola om sig till ledare, ett lärorikt avsnitt, också för läsaren.
Under sina senaste femton år har Hanne, 35, haft ungefär lika många relationer till män och ständigt bytt bostad, oftast av skäl som är egendomliga och långsökta. En otyglad rastlöshet deformerar hennes liv.
Hon jobbar på Jans departement och de två faller i varandras armar under en julfest. Efter 25 års äktenskap går Jan till slut ifrån Ingrid men det knakar i den nya relationen hela tiden.
Texten får sin tyngd genom att Lykke vet så mycket om sina personer. Men det är ju hon själv som skapat dem! säger förstås vän av ordning. Jovisst, men de verkar så väl avlyssnade, de tycks alltid få ett ord med i laget. Ja, den känslan har man i alla fall, fast det kanske bara är en fördom.
Är Lykke hård mot sina personer? Hon är nästan som en departementschef själv, men mer krävande än Jan. Hon hanterar dem och bipersonerna med den föresatsen att de ska prestera maximalt. Hon är alltså inte okänslig, orättvis eller påflugen, men saklig, inträngande och observant.
Romanen kan kännas rätt uppfordrande för läsaren också. För vi får ta del av många viktiga iakttagelser - om förvaltningskulturen, skolsystemet, de så kallade sederna och den tid vi lever i. Det är en strålande bok, att det skrivs sådana inger ändå ett visst hopp. Det är nästan mer än man kan säga om själva innehållet i boken.
Till dess förtjänster hör också en rad starka, dramatiska scener. Vanliga gräl är ju egentligen rätt simpla och grova men här blir så många kloka saker framvrålade.
Lykke fiskar obevärat upp hur många detaljer som helst i denna triangelhistoria om erotiska eruptioner och gammal, rostig kärlek. Hon låter Hanne gå runt i Jans kvarter och drömma om hans hus. Ingrid får i en mordisk scen göra upp med gamla vänner som sviker henne. Och Jan minns med sorg att han egentligen ville bli musiker.
Kritiker och förlagsfolk har betonat att ”Nej och åter nej” är enastående underhållande men den är också upprivande. Man inser att passionen är livsfarlig, att den river sönder den sociala väven. Och passion tycks bara uppstå när insatserna egentligen är för höga.
Ingen av personerna i boken är särskilt sympatisk men det är inte heller det samhälle de lever i. Det liknar på många sätt vårt eget.