Klockan slår 19.30. Upp på scenen stiger Den Svenska Björnstammen, ett band som består av hela sju medlemmar (varav två stycken dock inte verkar närvara den här gången). 2011 har varit ett succéår för nykomlingarna från Östergötland, och med sin endast en månad gamla debutplatta i bagaget väntas det kreativa kollektivet ha ännu ett mycket framgångsrikt år framför sig. I och med förra sommarens festivalspelningar, och givetvis monsterhitten Vart jag mig i världen vänder, har de skaffat sig ett gott (och inte minst väldigt roligt) rykte. De är alla multikonstnärer från Norrköping som skrålar löjligt paradoxala poptexter över nätta melodier, och som inte alltför sällan hoppar omkring i spasm-aktiga rörelser på scenen. Vilket är precis vad de har kommit ända till Luleå för att göra under torsdagskvällen, under vad som är bandets första rikstäckande turné.
Introt, som är helt och hållet elektroniskt, är av det slaget som skulle kunna få barken att släppa från nästan vilket träd som helst. Mellan de två totempålarna som pryder den lilla scenen flänger de två sångarna bekymmerslöst omkring. Björnstammens låtar innehåller electronica och folkmusik i lika delar, och kan ofta övergå ganska snabbt från diskret vispoppiga slingor till smått utflippade djungelvrål. En ytterst härlig mix av stilar, med andra ord, som nog få av oss hört maken till. Som om Slagsmålsklubben och Markus Krunegård plötsligt skulle ha fått för sig att slå sina påsar ihop, för att göra ett nygammalt soundtrack till Djungelboken.
Senast jag såg Den Svenska Björnstammen på scen stod jag själv och trängdes i en publik som nog bör ha varit femton gånger större än den man lyckats samla ihop i Lilla Salen under torsdagskvällen. Kanske skulle man kunna säga att den rätta stämningen aldrig riktigt infinner sig. Tyvärr verkar bandmedlemmarna själva låta sig dras ner en aning av denna trista publikfaktor, vilket känns lite synd. Björnstammen är en grupp som bör ses på festival.