Händelsen med den äldre dementa kvinnan som utsattes för flera sexuella övergrepp har skakat om Luleå kommun.
Ingen ansvarig gjorde någon Lex Sarah eller polisanmälan. Det slutade med att enskilda vårdbiträden gick till polisen, vilket blev starten till att skandalen kunde nystas upp.
I tisdags hölls en presskonferens där socialnämndens ordförande Margareta Bladfors Eriksson lovade att åtgärder ska vidtas för att något liknande aldrig ska kunna hända igen.
Staffan Eriksson gjorde sig känd som en stridbar och obekväm politiker i socialnämnden. Han hävdar att det stora problemet är att det finns en speciell kultur inom socialförvaltningen. En kultur som går ut på att allt ska skötas internt, att ingenting ska komma ut och att det utifrån ska vara omöjligt att titta in.
Starka tjänstemän
Den värld han beskriver består av väldigt starka tjänstemän och svaga politiker.
- Och när det handlar om just socialförvaltnigen är det extra allvarligt. Det är myndighetsutövning som kan påverka ett helt liv. Givetvis ska man respektera alla lagar, men vi får inte vara så urbota korkade att vi åsidosätter det mänskliga beteendet, hur vi handskas med och mot varandra, säger Staffan Eriksson.
Han säger att den erfarenhet han har är att det varje gång det kommer fram obehagligheter så ska de helst tystas ner. Felaktigheter och misstag ska inte nå dagens ljus.
- Kulturen säger: "det här sköter vi internt". Det är ett slutet system som har åklagare, advokat, jury, domare och hela baletten inom sig. Och ett sådant system är rättsfarligt.
Staffan Eriksson hyllar de vårdbiträden som tog mod till sig och gjorde en polisanmälan när deras chefer inte agerade. Men han uttrycker också en oro för att de ska råka illa ut.
- Det här systemet är bra byggt och det bygger på att alla vet att man ska vara tyst. Ingen ska gunga båten. Men de som ändå vågar höras får lida för det. De trycks till. Därför är jag orolig för att de här vårdbiträdena kan få en oöm behandling.
Ingen opposition
Staffan Eriksson satt själv som politiker i socialnämnden i åtta år och hans erfarenhet är att politikerna är ett lika stort bekymmer. Politikerna ska kontrollera verksamheten - men den kontrollen är i det närmaste obefintlig.
- Det finns ingen politisk opposition. Den sitter bara och okritiskt verkställer de beslut som cheferna föreslår. Och det föreslås alltid bara ett förslag till beslut. Aldrig två. Och ställs frågor hänvisas det oftast till sekretess, eller så får man en blick av cheferna som ungefär frågar vilken planet man kommer ifrån.
- De politiker som kommer in i nämnden är chanslösa. De första åren är man ganska spak. Och man lär sig snabbt att inte ifrågasätta vad de högre tjänstemännen säger.
Mönstret går igen
Att det i det aktuella fallet slutade med att det var enskilda vårdbiträden, och inte ansvariga chefer, som gjorde en polisanmälan mot den 80-årige mannen tycker Staffan Eriksson också är typiskt. Han ser mönstret gå igen.
- Det var samma sak när socialförvaltningen fick kännedom om att en kvinnlig chef ägnat sig åt brottslighet. Det skulle också utredas internt. Jag väntade på en polisanmälan i över 50 dagar. Sedan gick jag till medierna. Först då polisanmäldes chefen. Kommunen ska inte ägna sig åt brottsutredningar. Det är polisens sak. Där handlade det snudd på om skyddande av brottsling, säger Staffan Eriksson.