Jag kom plötsligt att tänka på det gamla barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Programmakarna stod framför någon hylla med olika saker där ”en skulle bort”. En blå, en rund...eller vad som lämpade sig ur mängdlärans principer.
Då slog det mig att ”en ska bort” är mer poppis än någonsin.
Den mest fatala varianten i modern tid torde vara Saddam Hussein. Tyrannen skulle väck! Bort, bort... Och man fattade syftet: utradera den onde så vi en gång för alla blir kvitt eländet.
Men blev det bättre?
Naturligtvis inte. Plågan är kvar, ett annat slags massförstörelse träder in. Krig och terror. Döda och skadade i tusental. Nu heter regimen Kaos. Som bonus fick vi IS. Världen borde begripa bättre. ”En ska bort” fungerar sällan.
Samma fenomen gäller för den lilla världen. Allehanda problem löses med att någon utses som usling. Som i Svenska Akademien. ”En ska bort!” Men problemen dröjer sig sannolikt kvar medan stolar gapar tomma.
På Norrbottensteatern utspelar sig ett liknande drama. ”En ska bort!” Denna gång nytillträdde chefen Alexander Öberg som vinkar farväl. Anonyma anklagelser tar hårt. Illvilligt korridor- och fikarumsmummel försvinner inte med en chef eller två. Onda giftet blir alltid kvar.
Sen kunde jag förstås rada upp en hel drös med etiskt tvivelaktiga mediedrev med ”en ska bort” bara från det senaste halvåret. Anklagarens självrannsakan är bortblåst, som i drevet mot Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson som slutade med självmord. Eller så är anklagarna fantastiskt nöjda nu. Vem vet?
Nej, mina vänner, så fungerar det inte i denna värld.
”En ska bort” är en mycket riskabel metod för att försöka förinta oönskade konflikter. Ta bara den gotländska legenden om Takstainar. Kanske var han en värsting i medeltidens början. Men regeln var hursomhelst att gudstjänsten inte fick starta utan honom.
En söndag hade församlingen suttit i kyrkan i timmar och väntat. Ingen Takstainar. Men prästen vågade inte starta predikan. Sen blev det kväll. Och här svämmade bägaren plötsligt över. ”En ska bort”, skrek folket och hämtade träpåkar, vandrade som mobb till hans hus och slog ihjäl honom.
Men hjälpte det?
Naturligtvis inte. Takstainar kom tillbaka, som vålnad, och lär plåga gotlänningarna än i dag.
Så slutar sagan. I stort och smått, nu som då. Giftet rinner tillbaka. In i allas våra själar.