Vad lever Hells Angels på?
Ja, utpressning och annan brottslighet, såklart. Men det rätta svaret är egentligen rädsla.
Rädsla är Hells Angels syre.
Således är organisationens största fiende vårt mod.
Det är tack vare helt vanliga människors mod som Hells Angels i Luleå för tillfället är slaget i spillror.
Senast NSD granskade Hells Angels på djupet var i höstas. Då publicerade vi en granskande artikelserie som väckte en hel del märkliga reaktioner.
Många tyckte att vi förföljde ett gäng motorcykelälskande killar som absolut inte var farliga. Om man bara låter HA vara ifred så gör de inte en fluga förnär.
Ungefär så naivt och godtroget kunde det låta.
Visst, vid den tidpunkten hade inte organisationen hunnit visat upp sin värsta sida, men det skulle inte dröja länge innan den på allvar bekände färg.
Bara ett halvår senare borde det inte ha undgått någon vad Hells Angels i själva verket är för något.
Jag bevittnade själv rättegången då en fullvärdig medlem i Hells Angels, Kristian Nikkinen, och två underhuggare i Red & white crew, Johan Forsberg och Joacim Johansson, stod åtalade för utpressning av en 19-årig pitebo.
Ytterligare två personer satt på de åtalades bänk.
Det slutade med att samtliga dömdes till långa fängelsestraff - och allt var möjligt av en enda anledning: någon hade trotsat sin rädsla och vågat prata.
Jag har sällan sett maken till ett sådant civilkurage och mod. Under hela rättegången berättade 19-åringen via videolänk vad han hade råkat ut för. Han pressades hårt av fem advokater, men stod pall dag efter dag.
På en skärm kunde man se hur han vred sig av ångest, som om han hela tiden visste att de ord han sa även var ett farväl till sitt gamla liv.
Det var priset han tyckte var värt att betala, att under lång tid framöver tvingas leva på hemlig ort med skyddad identitet.
Jag har tänkt på honom ganska ofta sedan dess. Och på hans mamma, som även hon vittnade i rättegången, med tårarna rinnande längs kinderna. Det var mamman som hade förklarat för sin son vad som var det rätta att göra - och det var inte att betala dessa figurer 50 000 kronor.
- Om du en gång börjar betala så slutar de aldrig att komma, sa mamman.
För några dagar sedan pratade jag med mamman i telefon och vårt samtal kom till stor del att handla om mod och ansvar. Jag skönjde en stolthet och hon hälsade att sonen har det bra där han befinner sig.
Det hoppas jag verkligen, för vi står alla i en stor tacksamhetsskuld både till både honom och hans mamma. Enligt mig förtjänar de alla medaljer som finns att dela ut i det här landet för rådighet och tapperhet.
För det var modern och sonen som visade vägen. Det var de som stod upp först. Efter det visste alla att samhället står pall. Polisskyddet fungerar. Hells Angels medlemmar åtalas och döms till långa fängelsestraff.
Jag är inte så naiv att jag tror att kampen mot Hells Angels på något sätt är vunnen bara för att de flesta för tillfället sitter bakom lås och bom.
En dag är dessa fängelsestraff avtjänade och då lär HA i Luleå vara tillbaka på banan igen. Vem vet, de kanske har lyckats knyta nya kontakter och fått nya idéer på anstalterna runt om i Sverige.
Men en mor och en son har lärt oss alla att organisationen kan bekämpas.
Kampen mot Hells Angels är allas. Den är din och min.
Och den är ständigt pågående.