Margareta Andersson,72, Luleå, är pensionerad distriktssköterska. Sedan 25 år tillbaka har hon varit en av Röda korsets häktesbesökare.
Hon är även ledare för hela gruppen på 14-15 personer som turas om att besöka häktet en gång i veckan. De går två och två och det blir en eller två besök per månad för alla.
– Vi är många 70-plussare så pojkarna som vi går till brukar säga ”nu kommer de vithåriga tanterna”, säger hon och preciserar sedan åldrarna på besökarna till mellan 80 och 25 år.
– 23 år är minimiåldern. Man bör ha lite livskunskap.
De som sitter häktade är män i olika åldrar, men eftersom de flesta är yngre så talar Margareta om ”pojkarna”. Enstaka kvinnor har hon också mött genom åren.
– Vi träffar pojkarna i grupper om mellan fem och sju personer. De som har restriktioner, som till exempel är under utredning, får vi inte gå till. Grabbarna är jätteglada och otroligt tacksamma för våra besök. De väntar på oss. Vi bryter deras tristess och isolering.
Mötena hålls omkring ett fikabord. Margareta och de andra besökarna har med sig fikabröd, ibland hembakt. Kaffet håller anstalten med.
– Vi pratar om livet. Pojkarna berättar vad de har gjort under dagen, vad de har fått för mat och annat. En del vill berätta om varför de sitter i häkte. Det är ingenting som vi frågar efter. Vi tar i hand och hälsar när vi kommer och berättar för varandra vad vi heter i förnamn. Efternamnen får vi inte veta. Viktigt är att vi har tystnadsplikt.
När Margareta fick frågan om att bli häktesbesökare för 25 år sedan så tackade hon ja med hänvisning till att hon ville göra en medmänsklig insats. Hon konstaterar att alla inte har samma förutsättningar i livet och att man kan hamna snett av olika anledningar.
– Alla är människor. Några av dem som vi träffar har gjort de mest fruktansvärda saker men vi är inte där för att döma utan vi går till mötena som medmänniskor. Dessutom är många häktade ännu inte dömda utan att betrakta som oskyldiga.
En del vill berätta för Margareta och de andra om till exempel sina familjesituationer, om sin skolgång och ”bokstavskombinationer”.
Många har diagnosen adhd, en del har medicinering för det medan andra, som Margareta säger, har självmedicinerat genom att använda narkotika.
Margareta och de andra jämnåriga kvinnliga besökarna får ibland rollen av farmödrar och mormödrar för de yngre männen.
– Vi kanske inger lite hopp. Bland de manliga häktesbesökarna finns en lite äldre man och han är en bra förebild som man och pappa.
Vissa män återkommer till häktet gång på gång och känner igen Margareta och de andra äldre personei besöksverksamheten.
– En gång lovade jag lugga en man såvitt han skulle komma tillbaka en gång till. Många av de som kommer första gången försäkrar att det är första och sista gången men det håller inte alltid. Några har återkommit fem-sex gånger under mina 25 år.
Porsöanstalten rymmer förutom häktet en ungdomsanstalt och Röda korset har fått en förfrågan om att starta en verksamhet också där.
– Det handlar om aktiviteter i någon form, att umgås, fika och snacka.
Ibland tänker Margareta att hon har gjort sitt och borde lämna över till nya ideella krafter. Sedan kommer hon på bättre tankar.
– Det är många timmar som jag har lagt ner på det här, men jag kan inte lämna pojkarna.
Hon berättar om en kvinna som just har fyllt 80 år och lämnat besöksverksamheten. I jämförelse har Margareta ytterligare åtta år framför sig.
Hon arbetade som distriktssköterska till 69 års ålder – bland annat inom äldreomsorgen.
– Jag fick hjälpa våra gamla att leva goda liv.
Nu har hon mer tid att umgås med sina barn, barnbarn och vänner, att resa och att jobba ideellt i Röda korsets telefonjour.
– Jag har jobbat i telefonjouren i cirka 20 år. Röda korsets jourtelefon är öppen varje dag mellan klockan 14 och klockan 22. Vi är folk runt om i landet som turas om att svara. Det är väldigt många som ringer. Människor lider av ensamhet, psykiska sjukdomar och har problem med sina relationer – bland annat. De berättar och vi lyssnar. Här är det förstås också tystnadsplikt som gäller.