Allt började med Arnold Schwarzenegger. Johnny Grape, en då 15-årig kille från Malmberget, var ensam hemma. För att fördriva tiden satte han på den svartvita TV:n som visade dokumentären "Pumping Iron" ("Lyfta skrot" på svenska). Den handlade om den store österrikarens karriär inom bodybuilding och efter att ha sett Arnold lyfta skrot var Johnny Grape, nu 53, fast.
– Det var helt otroligt, det gick rätt in. Jag blev helt fascinerad av den där filmen och den typen av träning, säger han nästan fyra decennier senare.
– Jag tog genast fram Hobbex-katalogen och beställde hantlar och hemmautrustning, sen började jag köra hemma i pojkrummet.
Så Arnold Schwarzenegger var en förebild?– När den där filmen slog igenom (1977) gick bodybuilding från suspekta lokaler och suspekta människor till att bli en industri. Jag sätter faktiskt på den fortfarande ibland när jag är ensam hemma.
Johnny Grape tränade hårt under det tidiga 80-talet, samtidigt som han jobbade på en restaurang i centrala Luleå. På samma ställe jobbade Lisbeth Vikström, en Piteåtjej som började få ont i ryggen av sitt jobb som servitris. Johnny introducerade henne till träningen och även hon fastnade. Först för träning i allmänhet, sen för bodybuilding i synnerhet.
– Först tränade jag för att bli bättre i de problemområden jag hade. Men jag upptäckte snabbt att det var ganska kul. Det där att känna att man blev bättre. Sen kom fåfängan in också, man såg skillnaden, man såg kraften, säger hon.
1992 övertalades Lisbeth – som då hade blivit tillsammans med Johnny – att ställa upp i Norrlandsmästerskapen i bodybuilding.
– Först kände jag nej, jag ska inte stå där på scenen och visa upp mig... Men sen när jag började förbereda mig mentalt, gick på diet och märkte att det fanns muskler där under. Då tänkte jag om och bestämde mig för att tävla.
Hur var det då?– Det var jätte, jättekul. Jag vann och fick åka på SM. Då vann jag även där och sen var jag helt fast.
Lisbeth och Johnny gifte sig 1997. De har båda blivit sportens ansikten utåt i Norrbotten. Inte konstigt med tanke på alla VM, EM- och SM-medaljer de har kammat hem genom åren.
Vad är då tjusningen med sporten?
– Att man får visa upp det man har slitit så hårt för. Det blir ju någon form av bekräftelse, man blir bedömd, säger Johnny.
Många skulle vara livrädda för just den biten.– Det var väl så jag kände i början också när de frågade om jag skulle vara med och tävla. Men sen när man väl började gå på diet, när underhudsfettet föll bort och musklerna blev allt mer synliga. Då kände jag att jag kanske skulle fixa det, säger Lisbeth.
Inför en tävling går Lisbeth och Johnny Grape på en minutiös, superstrikt diet som kan vara uppemot sex månader. Samtidigt tränar de sex till sju dagar i veckan på gymmet.
– I grunden äter man mycket havregryn, gröt och äggvita. Sen blir det potatis, ris, torsk och grönsaker. Lite kolhydrater, men mest protein och fett.
Det gäller att vara målmedveten.– Det är därför du måste ha det där drivet, det där målet att du ska ställa dig på en scen. Du måste hela tiden ha den där inre bilden av hur det ska se ut när du står däruppe. Då funkar det, säger Johnny.
Det händer aldrig att ni tappar omdömet och köper en påse chips?– Nej, nej, det finns inte på kartan, säger Lisbeth.
Nu är det inte så att makarna Grape går på stenhård diet varje dag, året om. Deras mål är att alltid hålla en distans till sporten när de är hemma och inte laddar för en tävling.
– Det försöker jag alltid säga till de unga som börjar nu, att försöka ha en distans till det hela. Annars orkar man inte. Sen äter vi väl ganska ren mat året runt. Våra söner har väl sagt någon gång när de var yngre att det kanske inte fått äta lika mycket korv som sina kompisar, säger Lisbeth och skrattar.
Har ni aldrig varit rädda att drabbas av en ätstörning?– Det är väl just därför det är viktigt med distans och balans. Nu har vi till exempel varit tio dagar i Italien och ätit massor av god mat. Mellan tävlingarna har vi alltid sett till att göra andra saker. Man far ut och reser, byter miljö, får se något annat, säger Lisbeth och får medhåll av sin man.
– Jag tror att både jag och Lisbeth står med båda fötterna på jorden. Däremot har vi ju varit lite fundersamma kring våra söner. Det är väl det enda jag har oroat mig lite för under åren, vilken kroppsuppfattning våra söner skulle få. Men det har gått bra. Vi har inte sett några abnormiteter (skratt).
I Luleå är det många som känner till makarna Grape. De har blivit legendarer inom sporten – även utanför Norrbotten. Eller dinosaurier som Johnny kallar dem. De har varit med länge. Han berättar om ett veteran-SM i Alingsås för två år sedan. Johnny var på plats med sönerna Isac, 17, och Aaron, 20, som aldrig tidigare hade sett honom tävla, och de var minst sagt imponerade av det bemötande som deras pappa fick.
– Alla skulle ju komma fram och hälsa och snacka. Det knackade på hotelldörren. Folk som hört att jag var på plats som ville se mig flexa lite, ha ha. Yngsta sonen sa: Farsan, du är ju en legend.
För det mesta blir både Lisbeth och Johnny Grape bemötta med stor respekt. Men det har inte alltid varit så.
– Nu har vi ju hållit på så länge så folk vet vilka vi är. Men jag minns när jag tävlade i Luleå, det första året. Då fick jag blandade reaktioner. Det var faktiskt en kvinna som ringde hem till mig och sa att hon tyckte att jag såg ut som ett djur.
Oj. Presenterade hon sig?– Nej, nej. Hon bara la på. Jag blev alldeles chockad. Det var tråkigt. Men sedan dess har det inte varit något mer sånt, det är mest uppskattning.
Blev du förbannad?– Jag tror att jag blev både förbannad, ledsen och besviken. Hon hade väl sett någon bild i tidningen. Just bara tanken, att man ringer till någon och säger så... Men det är länge sen nu.