Förväntningarna är givna: en nostalgitripp, ett återupplivande av 70-talets stadiga proggteman, ett kärt återseende av en grupp vars musikaliska karriär nådde sin ände efter endast två släppta studioalbum.
I går kväll var Stora salen nästintill fullsatt av unga samt lite äldre anhängare, av vilka jag nog tillhörde de allra minsta småglinen.
Jag kan inte säga annat än att det var ett sant nöje att få finnas på plats, när en så pass sakral händelse dök upp.
Bandets andra återförening av tre gjordes som bekant på Krokodiltorget 2009, närmare bestämt under Piteå dansar och ler.
Själv minns jag tydligt hur jag tidigare samma kväll tittade på en konsert med Stockholmsbandet Florence Valentin, och
hur dess frontman, Love Antell, uttryckte sin djupa beundran för Svensk järnhantering (som var det smått modifierade namnet man gick under den kvällen) och Rekyl, som han själv såg fram emot att se under aftonen.
Nyfiken som jag blev, kunde jag givetvis inte låta bli att ta en sväng förbi spelningen. Det blev så min första kontakt med Norrbottens järn, vars storhet jag har kommit att förstå mig på först långt därefter.
Som den puerila lilla 90-talistslyngel jag själv råkar vara, kan jag omöjligt påstå att jag har hunnit skapa mig någon djupare form av relation till "Järngängets" lyrik.
Jag kan inte heller hävda att jag är särskilt bekant med mentaliteten vars vänstervinklade tankar formuleras i Järnets texter, den som väljer att strejka eller skriva plakat i stället för att sitta på sovrummet och blogga om eller bara sucka över världens alla orättvisor.
Som Ted Ström själv säger, är det dock rätt häpnadsväckande hur motiven i hans visor behåller sin relevans än i denna dag. Det är, helt enkelt, jävligt mänskliga saker vi snackar om.
På scenen fanns en uppsjö av instrument, varav endast scenpianot kunde kallas elektroniskt. Ljudbilden själv var i högsta grad lyssnarvänlig, en rytm som för det mesta kändes rätt laid-back. Man blandade folktoner med en gnutta jazz, en smula föråldrad pop, bitvis även en näve tango.
Det frossades i diskreta gamla rockposer och grabbig musikermimik.
Sångerskan Maria Rosén skuttade dock runt på ett barnsligt charmigt sätt, under de stunder då hon inte själv bearbetade mikrofonen. Jag kunde inte annat än njuta, och för att säga som det är så kändes det aningen underligt att stämpla en så här helig stund med en objektiv bedömning och ett betyg.
Jag tycker väldigt mycket om Norrbottens järn, och fredagskvällens konsert i Kulturens hus var minst sagt värd att minnas.