”Han var upprorsmakaren som blev kung, katoliken som blev protestant och den som lade grunden till det moderna Sverige. Eftervärlden kallade honom för ”Gustav Eriksson”.”
Allt kan vidareutvecklas. Hans liv, från vaggan till graven, var fyllt av dramatik, av krig, uppror och en ständigt fortgående kamp för att accepteras som härskare. ”Krig, uppror och kamp” är därför ledord, ibland klassade som bondeuppror typ Dackefejden i Småland och Klockupproret i Dalarna.
Det kunde också röra sig om religiösa strider med den katolska kyrkan i största allmänhet eller kampen med Vasaättlingen Sigismund, tillika Polens härskare.
Det intressanta med Gustav Vasa är hans minst sagt tredelade gestalt. Först har vi antytt upprorsmakaren som inom några år svingade sig upp till rikets högsta kretsar. Några milstolpar i det sammanhanget är intåget, eller kanske vi vågar säga erövringen av Stockholm 1521, reformationsriksdagen 1527 och den så kallade Västerås recess, där arvrike infördes med Vasaätten som självskrivna toppgestalter.
En annan tredjedel av Gustavs tänkta tredelade gestalt rör rikets inre förhållanden, närmare bestämt kyrklig ordning och världslig skattläggning. Beträffande den nya kyrkliga ordningen är den välbekant även hos den historieintresserade allmänheten. Hur många gånger har inte de intresserade från visningar i Gammelstad kommit och frågat om hur mässan skedde i denna efter katolsk ordning uppförda stenbyggnad.
Den fördjupade lutherska nyordningen tog sin början i mitten av 1500-talet, och då även i Nederluleå. En tredje nyordning, den fördjupade skattläggningen, gav kronan större inkomster när centralmakten hade kraft nog att hålla reda på allehanda skatteobjekt. Vad sägs om att under Gustavs tid infördes så kallade jordaböcker där varje familjs, det vill säga inte varje person men däremot varje skattepliktig bonde, fanns registrerad vad gäller avkastningen av åker, äng och andra ”nyttigheter”, ofta då fiske. Sådana detaljer gläder inte minst dagens släktforskare.
Gestalten Gustav Vasa, han med tre hustrur och inte mindre än elva barn, satt med tiden säker på sin tron. Själv trodde han ibland på dess motsats och det var måhända minnen av kungens hårdhänta nypor som tidigare kommit till användning. Sådan var i stort hans inskription om kungariket Sverige-Finland på sarkofagen i Uppsala domkyrka.
Där ligger han den avlidne kungen 1560 omgiven av sedan tidigare bortgångna drottningar. Det nya ur lokalhistorisk synpunkt är att landskapet Västerbotten nu så smått räknas som en utpost av Sverige. Det beklagansvärda är att Olle Larsson till stor del har skrivit Gustav Vasas götaländska och svealändska historia, däremot inte hela rikets.